Built to spill var grymma!

 12 maj

Bra saker idag:
Myste med Alex, åt frukost och såg på kortfilmer.
Pratade i telefon med pappa.
Bokade ridläger. Jag är grymt peppad på det!
Jag och brorsan satt på hans varma tak och snackade, drack öl, och lyssnade på Built to spill. Det var mycket trevligt, de enda som störde oss var några kids som skrek i en kon, sparkade upp en fotboll och höll på. 
Built to spill var GRYMMA! De spelade länge och skitbra. Superlåtar som Car, Reasons, Carry the zero, Untrustable, Every 1000 year. Mycket gammalt! Och det kändes lite fint att stå där och vara lite gammal också bland alla andra 30-åringar. Tryggt. Man kommer alltid att ha dom. Utom ifall man blir 110 år, då kommer man att bli gammal och ensam i sin ålderskultur. 

Nils tycker att jag nog har blivut tuffare. Kanske är det så. I alla fall mår jag ju ganska bra och sätter bättre gränser på flera sätt.

Häromdagen sa Alex att han älskade mig! Det var i samband med att nån skrivit på hissdörren att de älskar vårt kollektivhus, och Alex försökte ta bort det. Jag frågade "älskar du huset?" Då sa han "Jag kanske älskar nån som bor i huset..." Jag blev lite ställd och tänkte nästan skämta till det, när han sa: "Det där gick nog lite för långt. Jag tycker mycket om nån som bor i huset." Och så hånglade vi lite, men jag kände mig ändå lite glad och lite snopen på samma gång. När han väl säger det tar han tillbaks det på en gång! Men han skulle väl inte råkat säga så om det inte vore så? Att "gå för långt" handlar väl bara om ord?

Fast väldigt mycket handlar detta nog också om att jag inte pallar att säga det. Jag älskar Alex, det är ju glasklart. Men säger det inte. Vill jag säga det? Kanske en gång. Så är det nog sen. Att låta det vara en upprepad bekräftelse hela tiden, ett tecken på att "allt är som det ska" är mindre bra, då det alltid slutar med att nån måste ljuga eller att meningen förlorar betydelsen.