Så här ont kan det bara göra några dagar

12 augusti

Nä, det ville jag inte alls, inte när det verkligen blev. Då ville jag bara till varje pris skruva tillbaka, och vill fortfarande. Bara en sån sak som att komma hem och inte kunna hoppas på att han är hemma. Inte kunna längta efter honom, för det blir ALDRIG mer.

I morse kändes tanken på att det nånsin skulle kunna kännas bättre helt omöjlig. Tårarna kom och gick hela tiden. Sen tog jag mig ändå upp frampå eftermiddan, spelade ute med brorsan, och stack och grillade med honom i Hammarkullen, och det kändes lite okej.

Det gör jätteont och ska väl fortsätta så, men det ska väl gå. Jag vet att det KÄNNS så mycket värre än det är. Nu när jag känner att jag aldrig kommer att bli kär i nån annan, aldrig kommer att ha trevligt i kollektivhuset utan honom, aldrig kommer att kunna se honom utan att gå sönder av viljan att vara nära, aldrig kommer att kunna tänka helt glatt på musik igen.

Men det är klart jag kommer. Om en månad, garanterat. Antagligen tidigare. Så här ont kan det nog bara göra några dagar också. Annars går man ju sönder.