Så ont som det gör nu känns det som att det inte ens varit värt det.

30 juli

Vaknade av att telefonen ringde till Kristian och han gick upp och åt frukost och duschade och jag låg kvar och väntade på att han skulle komma tillbaka för jag pallade inte att gå upp, måste bara få prata med honom. Och han kom in sen med en kopp the. Och jag släppte stoltheten och sa hur det var. Det var skönt att prata även om jag inte fick något "åh jag mår också dåligt och du betyder mycket mer än du tror". Men det hade jag ju inte väntat mig. Förmodligen skulle jag må lika okej som honom om jag hade lika mycket saker på gång nu, lika mycket folk att träffa, och ett utland framför mig. Men nu mår jag bara skit.

Jag och Emma badade och hämtade nya familjemedlemmen Stjärna. Jättesöt. Vi snackade en del också. Sen lirade jag och brorsan indierocklåtar som vi ska köra på gatan nån gång. Lagade käk, tog en promenad, spelade mer gitarr, såg på "Fåglarna". En ganska aktiv dag, men idag hjälpte det inte riktigt. Tänker på Kristian mest hela tiden. På att det faktiskt är så att jag ska vara utan honom alldeles snart. Det går inte. Så ont som det gör nu känns det som att det inte ens varit värt det. Jag ser inte hur jag ska klara det. Fast jag vet att det kommer att gå så bra, för att jag ÄR inte beroende och osjälvständig, det är bara nu jag känner så, för det SKA göra ont att göra slut. Sen ordnar det sig. Jag fixar det. Kommer att vara över på andra sidan och tycka det är skönt att vara ur relationen. Kanske är det faktiskt just NU det är jobbigast.