In i själva hästskon

12 juli

Jo, kan nog dra slutsatsen att paniknedräkningen har upphört helt.

Åkte till Ásbyrgi idag, in i själva hästskon. Jag gick upp på eyjan, trots en del skoskav och min jobbiga hårda mage. Sen satt jag på verslan i Ásbyrgi ett tag och tog det lugnt, och när jag kommit en bra bit på väg hem var jag dum nog att hänga med förbifarande Ella tillbaka in i Ásbyrgi, och så missförstod jag hur lång tid det skulle ta och väntade på en parkering i säkert två timmar, men det var rätt trevligt att ligga i gräser och knåpa med låtar. Sen tog jag det lugnt lite inne, grejade med djuren, käkade med Halldor och iakttog halvlyckad vallning av baggarna.

Så for vi ner till Ásbyrgi igen där det var coverband och familjefest, och det var väl halvtråkigt, blev mest bara spelsugen av att se det trista bandet som sjöng "vid drekkum Jammeson, vid drekkum Jammeson, allan daginn út och inn".

Klockan är ett nu. Trött. Jag har inte helt vridit klockan ännu faktiskt, utan är nog en timme åt svenskt håll ungefär. Men hur mycket tål en ändtarm egentligen? Det här måste ju få ett slut!