Det är dubbelt förnedrande att jag ändå ligger och önskar

18 augusti

Ligga här med dörren öppen. Varför? Det är solklart varför. För att OM OM OM Kristian skulle vilja komma in och prata vill jag lämna fritt för det. Men det är inte längre så att jag vet var jag står, vilken linje jag kör på totalt oavsett vad han säger och gör. Jag vet vilken linje jag vill köra på, men jag vet att denna linje inte existerar i praktiken. In a degrading way I know i couldn´t resist you. Jag är där igen. But you wouldn´t try me. Antagligen. Men det är dubbelt förnedrande att jag ändå ligger och önskar, längtar efter nåt temporärt smärtstillande.

Känner en tass på min rygg. Jag har jättegärna Stjärna här nu, men hon gör mig lite tårögd, så som man ibland börjar gråta just för att nån visar medlidande och är snäll mot en. Hon vill busa med pennan, lägga sig mitt över dagboken.

Men att jag ska vara så duktig hela tiden är kanske dumt. Det var så skönt att känna hur lugnt allt kändes redan några dagar efter brytandet. Coolt. Är det inte värre än så här? Självklart jo.

Att umgås en hel kväll var till en början trevligt, så småningom började nån liten avgrund att växa, och att åka upp med honom i hissen, men utan den gamla vetskapen att snart få krypa ner i samma säng, det gjorde avgrunden definitiv och djup. Och är det så konstigt att det är jobbigt att vara med sitt ex som man fortfarande är helt kär i, en vecka efter att det tagit slut? jag FÅR ju gråta. Men stoltheten är där igen. Bara för att han är som han är måste jag försöka vara likadan i stället för att låta mig vara sunt normal. Nu ska jag släppa det. Han har lagt sig. Jag ska ta ut Stjärna, stänga dörren, leva ut misären, och han behöver inte se det.