Jag VILL att Paul ska veta

19 oktober

Slö morgon, köpte vinterjacka, spelade lite, jag är helt kass, såg på tv, lyssnade på skivor till tre.
Dagens klapp: Nils
Dagens rapp: Henrik

Gårdagen tar definitivt andan ur mig. Den var speciell på nåt vis, explosionsartad, svårt att säga exakt varför.

Jag är illa till mods. Knepig. Längtar inte till på måndag som jag borde göra. Igår mådde jag så enormt bra, och längtade bara efter att få se Paul. Idag skäms jag för den jag är på nåt vis. Inte bara för han, utan för alla. Hela världen. Det finns många som kan ha anledning att tycka att jag är en knepig tönt. Nu låter jag som jag gjorde under alla mina små depressionsperioder som jag hade hela vårterminen. Ändå känns det inte riktigt likadant längre, jag är inte riktigt samma person längre. Antagligen mår jag bättre om några dagar. Det är faktiskt slut med det där enorma humörpendlandet jag hade under våren. Numera är jag ju mestadels harmonisk, ibland lite sur, men aldrig sådär nere i botten.
Men idag är jag som sagt lite låg, på ett knepigt vis. Vad var det för speciellt med igår? Egentligen inte mycket alls.

Nu är det kväll och jag är lite gladare. Jag har kommit på en sak. Jag VILL att Paul ska veta. Faktiskt. Utan tvekan.
Tanken på att han, när jag går förbi honom, står och flinar inombords, och vet precis vad jag tycker om honom, känns så skön, närmast euforisk.
Hur kan jag tycka det verkar underbart att skämmas ihjäl och inte våga kolla på honom? Jag vet inte. Tyvärr lär jag inte få veta om han vet. Och tänk om han vetat för längesen då, han kanske stått och nästan blivit irriterad på mig.