Överkär

17 oktober

Sån där normal torsdag, sen så blev det lite musikgården, och strips med räksallad (av misstag), och hem och slöa.
Dagens klapp: Åsa
Dagens rapp: trummunge

Han är liksom allt. Allt annat är småtrist, grått och meningslöst. Inte ens att spela trummor eller lyssna på musik känns så intressant längre.
Imorrn är det fredag i alla fall, och fredagar är bra dagar. Han lär bli ordentligt inspanad.
Brorsan kommer hem i helgen. Det är kul. Men inte så överkul som det hade varit för några veckor sen.

Mitt volleyboll-lag kom sist på gympan, som tur är, för då fick vi duscha först, och jag slapp stressa till femöverhalvbussen ner på stan. Skyndade mot musikgården, ett par estet-treor gick bakom mig och skulle till samma ställe, det stressade mig lite. Paul var det första jag såg, han stod i dörren. Sen gick han in igen, men drog mjukt igen dörren så den stod öppen. Det är klart jag vill tro att det var för att jag skulle kunna komma in... men det var antagligen killarna bakom mig han tänkte på, det var väl dom han gick ut och kikade efter också. Fick sen sitta och lyssna på när Åsa blev instruerad av läraren. Dörren öppnades och jag kände instinktivt att det var Paul, och det var det, han tänkte hämta nån sladd. En stund efter kom han in en gång till och såg ännu sötare ut än gången före. Jag sörjde när han gick ut igen.
Det blev inte mycket lira av idag. Åsa måste träna på en ny låt på basen, och när vi sen just skulle köra igång kom det in en liten snorunge som skulle ha trumlektion. Det var bara att ge sig av. Missade ändå halvfyrabussen, typiskt. Men fick en trevlig stund med strips och cola på grillen, så timmen gick fort.

Jag är överkär. Jag längtar till imorgon. Och jag fattar bara inte hur jag hela ettan kunde stå ut med att endast ha en lunchrast i veckan att se fram emot, och annars bara gå omkring och tänka på hur han ser ut. Vilket enormt flyt att jag fått skåp där jag har det i år.
Vet du vad det står i min dagbok för exakt ett halvår sen?
"Paul är borta. Borta. Nu kan jag inte ens tänka mig att jag skulle kunna få han i skallen igen. Men man vet ju inte."