Vad var detta?

21 oktober

Dagssoundtrack: End of nicotine / A shrine

Har den skurken till brorsa sagt nåt? Paul fick en knuff. Intervju på stan på eftermiddan. Hem och bara slöa.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: Brorsan?

Jag sitter oförmögen att koncentrera mig på spanskalektionen, längtar så enormt till rasten. Då kommer jag äntligen att få se honom. Men klart jag är lite nervös. Tänk om han fått reda på nåt... Inget är säkert.
Ser honom inte nere på maten. Så går vi upp, och han är det första jag ser vid skåpena, där han står och pratar med ryggen vänd mot mig. Jag pratar med Ingrid och kikar lite på honom, och det första som händer är att John ruskar tag i Paul och skrattar, Paul vänder sig halvt om, ser åt mitt håll, och vrider sen snabbt tillbaka huvet. John flinar väldigt åt Paul. Jag känner mig dödligt ertappad, tvingas försvinna bakom skåpen och flämta. Såg jag i syne? Jag får totalt känslouppror, och kan inte tänka överhuvudtaget. Vad var detta? Så småningom samlar man hjärnan och inser att det måste vara en ren tillfällighet att John skrattande knuffade till Paul så han vände sig om, just när jag kom. En ren tillfällighet. Värst vad livet gör små fina tillfälligheter ibland. Jag vet ju att Nils aldrig skulle säga nåt till John, även om det var min första tanke. Och John skulle nog uppföra sig diskretare också. Men det VAR en lustig tillfällighet.

Jag har varit rädd för Paul hela dagen, men spanat lite ändå. Kanske har han sett det, han har tittat till lite nån gång. Ingrid sa att han kollade på mig ordentligt när jag gick förbi han en gång, men hon överdrev nog. John däremot kollade lite konstigt på mig när han och Paul gick förbi mig (Paul såg rakt fram då).

Ingrid och jag brukar skoja om att vi ska "fixa" dom innan lovet så vi har nåt att göra då och slipper längta ihjäl oss.
Tänk om det verkligen fanns en liten teoretisk möjlighet att jag skulle kunna få ihop det med Paul. Jag brukar stöta bort tanken även om jag drömmer. Jag vet ju att jag är en nolla för honom, även om vissa uppmuntrande vänner påstår att jag borde ha chanser.
Nej då, ingen chans.
Han blir aldrig min.
Men man måste få drömma.

TILLFÄLLIGHET
Jag hann bara tänka "hjälp"
när situationen jag var rädd för plötsligt kom
knuffen John gav honom
var precis rätt sorts knuff
John skrattade
med precis det sorts skratt
man kunde tänka sig
och Paul vände sig om
på precis rätt sätt
såg mig knappast alls
vände sig snabbt om igen
och var inte lika road som John
allt var så rätt
så lätt att gissa vad det betydde
ändå är jag så säker på
att det bara var en ren tillfällighet