ett återfall av deppdagarna jag brukade ha

25 oktober

Dagssoundtrack: Stumbleine / Smashing pumpkins

Sett han en hel del, ändå total deppchock! Hela kvällen LÅG!! Bara hemma.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: allt annat

Ligger och lyssnar på Smashing pumkins "Mellon collie and the infinite sadness". Finns inget mera passande just nu. Det får mig att må lite bättre faktiskt.

Det är inte för att det är lov. Det är för att jag fått ett återfall av deppdagarna jag brukade ha förra året. Det känns exakt likadant. Jag är en tönt. Jag orkar inte vara jag. Jag tror att jag aldrig kan bli glad igen. Ingenting känns kul, allt bara jobbigt. Jag vill bara försvinna från denna värld ett tag.
Skit!
Helvete!

Ändå har jag väl haft en ganska okej spandag, vilket man inte skulle kunna tro efter hur jag känner mig nu. Jag borde va glad. Är det inte. Jag hatar mig själv för mycket för att låta mig vara glad.

Dagen började sådär trevligt med att Paul kom till skåpet när jag stod där och pratade med Åsa. Han verkade kanske lite besvärad (Jodå, han var röd i ansiktet sa Ingrid som råkade gå förbi) Det var nåt fel på hans skåp, och när en gubbe skulle fixa det stod Paul bara och tittade ner på den där gubben som grejade. Medvetet eller omedvetet?
På lunchen satte han sig med ryggen mot mig, och det var så mycket folk i vägen att jag bara ungefär såg axeln på honom. Hamnade mot Paul sen i korridoren när han stack till musiksalen. Då tittade han rakt fram. Totalt rakt fram, ingenting annat. Lite trist...
Sen hände inte så mycket. Han och John gick in i cafeterian, och ut igen, och jag vände mig om och kollade när de gick förbi. Paul såg det inte, men det var klart att John såg mitt vända huvud och glodde lite konstigt på mig.

Slut på det roliga, dags för tyskalektion, och då vällde denna grymma deppchock över mig. Hur plötsligt som helst ramlade jag rakt ner i en grop, all livsglädje tog slut. När jag kom ner till skåpen igen sa jag argt till Ingrid "vad står du och flinar för, se inte sådär glad ut!" Jag var bara dödsled på livet, och är väl det än.
Vi fick i alla fall sluta tidigare, vilket borde kunna innebära att jag fick se Paul en sista gång... Rusade nerför trappan nästan, och han var kvar, höll på att ta på sig jackan när jag gick förbi, och jag fick en sån där normal kort ögonkontakt. Rätt så skönt, faktiskt.
Men vad jag är nere nu! Går omkring på botten av mig själv och hatar att jag känner så här nu igen, trodde nästan det var slut med det. Det är de här töntkänningarna igen. Jag känner att alla ser ner på mig, att jag inte är någon alls, den här identiteten som jag tyckte jag hade för inte så längesen är plötsligt som bortflugen.

Att jag inte får se Paul på nio dagar berör mig knappt. Men jag kan skjuta undan den där klumpen ett tag, med kraftansträngning hålla den ifrån mig, och tänka lite på Paul.
Han HAR fattat. Fått reda på det av nån, eller fattat av sig själv.
Vad tycker han då? Vad står han och tänker just i det lilla ögonblick vi har ögonkontakt? Det ser ut som om han tänker ett litet kyligt "mhm", det är det uttrycket han har i ögona. Han bryr sig nog inte så mycket egentligen.
Förut har jag tänkt att det inte lär dröja länge innan jag växlar ord med honom, men nu tror jag faktiskt att det aldrig blir av. HaN kommer aldrig att säga nåt till mig, även om det skulle komma ett läge där jag pratar om nåt han har mycket att säga om. Han kommer att hålla sig ifrån mig när han nu vet allt, och jag kommer inte att våga vara omkring honom så mycket jag heller. Det är baksidan av det här trevliga med att han vet att jag gillar honom.
Det är här och nu det tar stopp. Jag har ju frågat mig när min "närmarehonomkamp" skulle ta slut, och nu inser jag att det är JUST NU det tar stopp. I och med att han vet vad jag känner kommer jag inte att komma en millimeter närmare honom.

Imorse var jag glad över att jag skulle få spela trummor ikväll, nu när Maria flyttat hem. Nu är jag det inte längre, jag vill inte ens se åt det trumsetet, det påminner mig bara om vilken tönt jag är som tror jag kan spela trummor, och jag kommer aldrig att spela i nåt vettigt band, och Jonna tittar ner på mig och kommer känna sig som en tönt om hon ska va med Åsa och mig, och jag gillar inte att va med Åsa, och jag gillar inte att va med Ingrid och Selvina, och Maria är så jobbig, och pappa har inte köpt nåt godis till ikväll, och världen verkar inte som om den kommer att ljusna någon gång.
JAG ÄR EN REN TÖNT! ALLA SER NER PÅ MIG!

Och jag blir så besviken.
Jag trodde att jag aldrig skulle behöva känna så här mer.
Jag kanske har haft ett uppskov.
Det kanske rullar igång igen nu, detta deppande, denna bergochdalbana som är alltför ofta under jordytan.
Jag vill inte!
Jag vägrar gå med på det!
Jag har ju mått så fint hela hösten. Är det över nu?