Röd om kinderna

23 oktober

Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters

En del Paulspaning. Han borde veta! Det är kul. Gjort om matteprov. Köpt present. Sett på tv. DÖKÄR!!
Dagens klapp: brorsan
Dagens rapp: bussen

Igår var jag ganska avlugnad, och det är jag definitivt INTE idag. Paul är så dödligt söt, och jag är så dödligt överhettad att jag exploderar snart.

Han MÅSTE helt enkelt veta att jag kollar in honom. Idag såg jag han knappt på hela dan, men sen så. Han hade nån slags rast, och jag stod lutad mot ett skåp. Han travade runt här och där som han brukade, jag kollade lite, och han ertappade mig nog när han ett par gånger drog förbi mitt synfält med sin blick. Små moment som fick mig att flinande titta åt ett annat håll. Sen gick han och satte sig på golvet i korridoren, och då var jag helt knäppt sanslös. Han måste ju ha fattat att det inte var en tillfällighet att jag gick förbi honom fyra gånger. Första gången såg han bara lite på mig när jag och Ingrid gick bort runt hörnet, men när jag sen gick tillbaka samma väg såg han upp på mig ordentligt. Försökte hitta på en ursäkt att gå förbi där igen sen men det enda jag kom på var en planlös promenad. Det fick bli så, men då var han inte kvar. Stod och funderade om vi skulle gå längre bort eller in genom dörren till vänster, och då skrattade Ingrid till, jag vände mig om och utbrast ett alltför högt oj för Paul satt några meter ifrån där vi stod och det hade jag inte sett. Vi gick hastigt in genom dörren. Uppför trappen, runt en vända, ner igen, då hade han gått, men stod vid skåpen. Ansiktet vänt åt rätt håll. Kort skön ögonkontakt. Sen så blev det inget mer den rasten, men han hade korridorlöptävling med några killar upp till lektionen så håret flög. Den charmiga barnsliga lilla typen. Jag var varm, och faktiskt nästan nöjd. Han hade ju faktiskt sett mig kort i ögona varje gång jag gick förbi honom.
I alla fall fick jag se honom efter spanskan också, oväntat. Jag skulle ner på stan med Maria, vi väntade på bussen, och satte oss i soffan med Åsa ett tag. Och plötsligt kom John och Paul och satte sig mittemot oss. Paul verkade nog undvika att se åt mitt håll, det tyckte Maria också. Han tjabblade på och dummade sig som vanligt, men var faktiskt röd om kinderna. (Alldeles röd, tyckte Maria). Och John satt enligt Maria och såg väldigt road ut, småflinande.
Jag vågade inte se på Paul, kikade bara lite. Men jag hade såklart kunnat sitta där hur länge som helst, det var så GRYMT att behöva gå till bussen när man ägde detta drömläge, en Paul sittande någon meter framför en.

Jag är kär. Och det borde han ha fattat. Det luktar det, det kan jag inte neka till, som John uppför sig. En idiot kan räkna ut hur läget är. En sak är säker, jag är INTE arg på Nils ifall han har sagt det. Det är så mycket mer spännande att kika på honom när jag misstänker att han registrerar det, tänker på det.

Vad tycker han då? Han verkar inte särskilt berörd, men visst visar han små tendenser till att se lite generad ut, åtminstone inför John. Han flinar inte som John, utan ser allvarlig ut, och han VAR röd om kinderna idag, utan tvekan.

VAD BETYDER DET HÄR?

Det betyder att jag längtar efter att möta morgondagens eventuella avslöjande synintryck. Så spännande! Och så grymt att det är lov snart. Jag lär inte hinna få klarhet tills dess.

Nåt musikgården imorrn blir det inte, men skit i det. Jag ser honom lika bra inne på skolan. Och jag tror han är väldigt medveten om att jag ser honom. Han är nog lite smickrad. Och lite besvärad. Så jag ska ta det lugnt, inget gloende.
Och vad underbart det vore om Åsa hade några upplysningar till mig, om hon hört nåt Paul-John snack som kan leda nånstans.

I SOFFAN MITTEMOT
Du sitter där
du ser inte på mig
är det medvetet?
Det känns i luften som om du vet
att jag kikar på dig
och att jag sitter här
och tycker om dig
fast jag inte känner dig
Jag tror du vet det
du kanske tänker på det just nu
kanske
Det värmer mig