Måste bara hålla kvar

15 september

Det avdramatiserar verkligen det hela att prata om det. I stan hemlighåller jag inte vem jag gillar, finns ingen anledning, de vet knappt var Sundsvall ligger ens. Och allt känns mycket mindre när jag släpper ut det, jag inser hur töntig jag är, och hur meningslöst det är. Så jag kanske kan släppa taget om honom snart. Vad tomt och tråkigt det kommer att kännas.
Men det finns fler, överallt, för många tror jag, svårt att utse ett offer. Jag MÅSTE bara hålla kvar vid Martin ett tag till. Åtminstone tills jag sett nyaste videoinspelningen... och tills jag hört nya demon... och tills jag på något vis träffat honom igen, hur nu det ska gå till.
Ställer orimliga krav.
Jag är en idiot.

RASTLÖS!
Så förbannat otroligt enormt rastlös!
Vad är det med mig?
Det finns bara en sak jag tänker på just nu. Helt utan anledning känns det som jag är dökär! Jag har för helvete inte sett killen på en och halv månad! Då är det ju nåt fel. Är det bara helt enkelt så att jag är fruktansvärt omogen? Det borde inte vara nåt annat. Så olidligt rastlös, så fruktansvärt instängd, så karaktäristiska omogna förälskade känslor.
Jag står inte ut!