Folk gillar inte osäkra personer

4 januari

normal dag

Igår somnade jag inte förrän halvtre fastän jag trött släckte lampan klockan ett. Sen var det nervösa drömmar såklart.
Han plågar mig mitt på jullovet. Ska det va så här till skolan börjar nu? Det dröjer i alla fall inte så länge, sen är det en massa veckor, när jag får se honom varje dag. En massa veckor av lidande, skulle jag tro. Men för tillfället längtar jag bara. En spänd och nervös längtan.

Om du visste att du påverkar en anna människa så oerhört, bara genom att finnas till, vad skulle du säga då? Om du visste. Men du får aldrig veta. Fast om du ville skulle du kunna läsa av det i mina ögon.

Ibland får jag som panik som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag vet inte vem jag är. Blir orolig för att jag håller på bli psykiskt sjuk. Försöker slappna av, men orkar liksom inte. Pappa har sagt att jag är normal. Ensam i världen som alla andra i min ålder. Men lite mer medveten, lite mer grubblande än de flesta andra. Och han är ärlig och säger att det kommer att göra det svårare för mig i livet.
Jag tror honom kanske.
Jag ser mig själv ganska intelligent. Smart och utvecklad på oytliga områden. Nånstans inuti mig själv. Men när det gäller självförtroende, umgänge, då är det inte samma sak. Så töntig, så tråkig, så tyst, så rädd. var kommer min helvetes rädsla ifrån? Blir så himla irriterad, desperat när jag ser andra personer sitta och snacka så obehindrat, de bryr sig inte om vad folk tycker om dem, de är säkra. Det är aldrig jag. Och folk gillar inte osäkra personer. Inte när det är så rädda som mig. Så hopplösa. De ger mig chanser gång på gång och jag försöker ta dem så gott jag kan, men det är det väl ingen som märker.

Men vem av de fåtal som är precis som jag skriver så här om det? Kanske gör alla det. Kanske är det bara ett hopp om att just jag skulle ha nånting i alla fall. Vet inte.
Men jag tror inte att jag är en person som kommer få det lätt i livet.

Och så har jag skrivit 2 sidor utan att skriva ett ord om Paul. Han är ju egentligen ingenting. Han kanske bara är nånting jag gömmer mig bakom.
Helvete, jag hatar att gräva mig in i mig själv, det gör ont. Jag blir rädd. Allt känns hopplöst. Och jag vill inte släcka och försöka sova, rädd att bli ensam i mörkret med bultande kvävande tankar.

Det här är sånt jag inte tänkt skriva om i den här boken. Men jag hoppas det känns bättre imorgon.
Mår dåligt av tanken på att jag gömmer mig för något genom att tänka på Paul, vet inte om det är så.