Hon kan ha sett fel.

10 januari

Vanlig dag. Men Paul har jag sett ovanligt mycket. Och Maria har sett honom. Pussas med en tjej tror hon. Grymmt.

Den som vill veta mitt humör just nu får ta skydd. Nej, så farlig är jag inte. Jag är fruktansvärt lugn, nästan apatisk. Och så ska jag berätta hur min dag sett ut.

Vaknade halvfyra först, trodde väl att jag skulle vakna då, men somnade om, vaknade halvfem och halvsov mig fram till efter halvsex, då klev jag upp.
Vi har samma matrast på onsdagar. Det var mestadels det jag hade i tankarna under morgonen. Första lektionen är samhälle, jag är trött, glider iväg i tankarna medan Tor står och babblar om skatter i en evighet. Slocknar nästan ibland. Ner till skåpet igen, ska ha naturkunskap. Medan jag står lutad mot skåpet och väntar, glider han förbi, så plötslig att jag knappt hinner reagera. Och naturkunskaplektionen blir rastlös. Den långa lektionen är slut, till sist. Ner till matsalen, nähäpp, hans klass är inte här än. Sneglar bakom mig hela tiden. Sen sätter vi oss i högra matsalen. Då syns han i matkön. Jag suckar när han går in i andra matsalen, försvinner bakom väggen. Äter, och börjar snart snegla mot brickavlämningen. Några ur min klass går, men jag sitter kvar, vill vänta lite... Men så ser jag honom och sticker iväg. Lång kö med brickorna men han är inte långt före mig. Går ut med snabba steg, och har honom framför mig uppför trappen. Blåaktig tröja, blå jeans, vita gympaskor, han har rätt stora fötter hinner jag komma fram till. Selvina vill till cafeterian, det har jag ju inget emot, han håller ju alltid hus därutanför. Susanne hänger åxå med . Ser hans huvud bakom skåpen, som alltid, går in, och TYVÄRR vill de ju ha bordet som är så långt bort från fönstret mot korridoren som man kan komma. Suckar. Men hinner knappt sätta mig förrän han kommer in. Mycket oväntat, han brukar alltid va vid skåpen på rasterna. Han och några andra går till jukeboxen och grejar. Jag kan ju inte direkt koncentrera mig på kortspelet. Så småningom går de och köper fika och sätter sig mitt i cafeterian. Jag ser honom rätt bra men han kollar ju inte hitåt en sekund. Mysigt ändå. Och Susanne börjar undra om jag är kär, så borta som jag är. Efter historia och matte håltimme. Väntan på buss, och Maria, Ramona och jag går till cafeterian. Går förbi honom, ser han rakt i ansiktet, men han ser bara rakt fram. Nu väljer jag hörnet med sikt mot korridoren, han har vänt in igen, in bakom skåpen och ... borta. Var är han? "Är det inte han som sitter där, i blått..." undrar Maria, men jag säger "nej, han är inte där" för en stolpe skymmer sikten för mig. Men de går för att köpa nåt, Maria och Ramona, jag flyttar stolen en bit, och ser honom. Han sitter där. En tjej står bredvid och pratar med honom. Hon står nära. Och jag kvider inombords, och hoppas att hon ska gå iväg på en gång, blir desperat av att se henne där, öga mot öga med honom. Men sen går hon, och jag blir helvetes nöjd. Så kommer Maria och Ramona tillbaka. Ser min intensivt riktade blick. "Jamen, ÄR det han som sitter där? Han satt ju och pussades med en tjej nyss" säger Maria.
Och min värld faller sönder.

Hon kan ha sett fel, sa hon. Stolpen var ju i vägen för henne åxå. Sett fel. Klart hon har sett fel, vill jag tro. Han KAN bara inte ha en tjej! Och ändå är det vad jag försökt pressa in i min hjärna hela tiden, "han har säkert en tjej, annars får han det snart, killar som han går ju åt". Och jag har trott att jag förstått det, men då trodde jag fel. Chocken slog mig hårt.
Var det för att va snäll hon sa att hon bara var 50% säker på att han pussades med nån? Att hon inte såg så bra för skåpen var ju i vägen? Säkert.
Även om Maria såg fel blir det aldrig som förut. Jag har haft nån form av naiv säkerhet i mitt undermedvetna. Typ "Visst, killar får ju tjejer lite då och då, det gäller alla, men inte HAN såklart."
Nu har den runnit bort. Jag har äntligen (?) fattat att han KAN han en tjej. Det KAN finnas någon annan som tänker lika mycket på honom som jag gör. Det kan finnas någon som han tycker om, så som jag tycker om honom.
Nu har jag insett det. Och nu vill jag glömma. Tror jag. Men det gör jag inte. Fast har jag samma brinnande lust att se honom nu? KNAPPAST.
Den här formen av kärlek är ju bara helvetes skit egentligen.

Man hoppas, och man skänker sin tillit till världen, utan att man vet om det. Fast en vacker dag rasar allt. Allt det man trodde att man visste skulle hända händer. Marken förvinner under ens fötter. Ändå lyckas man ta sig upp på benen igen, för att njuta en sekund, och sedan falla igen.
Livet.