Han ser mig såklart inte i år heller

9 januari

Gympa, volleyboll. Sen rast, jag glor på Paul hela rasten, helvetes söt! Matte, lunch, natur, svinlång håltimme med poängpoker. Engelska=kul. Hem och slöa.

Nej, jag lider väl inte riktigt. Det är rätt kul att ha nån att kolla efter. Men jag blir så himla uppstressad. Det behöver jag inte vara. Jag får nog se honom tillräckligt, mer än vad jag kanske vill veckorna framöver. Men ändå är varje sekund lika dyrbar. Som när jag och Maria satt och pratade i cafeterian, och hans klass började rulla in därutanför. (Varför kommer han aldrig nån gång?) Så kommer han, och sätter sig därute, vänd åt rätt håll. Och jag glor och njuter, hjärnan fastnar på mig. Hur kan en person vara så himla fin? Han flinar och skrattar en hel del, så helvetes fruktansvärt söt när han ler. Njuter, njuter, njuter! Men så vill Maria snart gå. Och jag njuter av de sista värdefulla sekunderna. Varenda sekund är så mycket på något vis, fast man fattar ju egentligen inte varför.
Maria har upptcäkt att han är rätt söt. "Men ingen man märker på en gång kanske". Hur som helst måste han ju vara en som många tjejer faller för. Det har han visat prov på alltför många gånger, varje gång jag ser honom är han ju sötare än gången före. Han har en himla charm. Utseendmässigt. Jag vet ju ingenting om hans personlighet.
Kanske skulle jag vilja att jag glömde honom. Kanske. Men jag kommer nog inte att göra det i första taget. Och just nu finns det bara han.

Han ser mig såklart inte i år heller. Men jag ska glo på honom. Glo på honom tills han märker det, känner min blick djupt in i skinnet, och slutligen argt glor tillbaka och skriker "Vad är det med dig?"
Då kanske jag slutar glo. Då har han i alla fall märkt mig. Nej inte är jag så modig ändå. Så fort jag känner att han märkt hur mycket jag kollar på honom - om han nu nånsin gör det, det är inte särskilt troligt - kommer jag nog inte att våga se på honom lika mycket. Då kommer jag att skämmas och tycka synd om honom som fått stå ut med att jag nästan ätit upp honom med mina ögon. Nej jag tror inte att han nånsin märker nåt. Men jag ska leva för att få se in i hans ögon, för att han för en tiondels sekund ska veta att jag finns.
Han är som en fantasifigur i en annan värld.

Vi har samma lunch imorrn. Varför ar det så förbannat längtansvärt???
Tar väl igen alla dagar jag inte har fått se honom, vill bara se honom hela tiden, känns inte som jag kan bli fri från min ögonhunger någonsin. Hans leende i skallen. Vad ljuvlig han är.