Glad matsalspanik

18 januari

En vanlig bra dag. Men kanske jag är kär ändå. Hans ögon fick mig på fall, som vanligt. Och NU kvittar det om han har tjej eller inte.

Och jag fattar ingenting.
På sånt humör att jag bara inte kan spänna av. Hyperuppåt.
Och idag är jag kanske lite kär trots allt. Dumt nog.
Jo, vi hade samma lunch idag.
Och sen jag satt mig sa jag genom telepati till hans kompisar att "det finns ett trevligt bord här bredvid, helt ledigt, sätt er där". Och det gjorde dom. Och han också, men med ryggen mot mig. "Sätt dig på andra sidan istället!" telepaterade jag och han lydde och bytte plats. Drömspanläge för mig, bara lite för nära, panikartat nära, bara ett bord ifrån ungefär.
Vågade ju inte riktigt kolla på han hela tiden. Hans kompisar var ju vända mot mig, och även om jag bara tror så, så känns det ju som om de märker varenda gång man glor åt deras håll. Så man får ha honom i ögonvrån, och kolla dit när de ser åt ett annat håll. Så där satt jag alltså, och försökte äta samtidigt. Förbannat nervöst. Och när hans blick började flyga runt lite, och jag visste att snart ser han mig, nu glider hans synfält åt det här hållet, pallade jag knappt att hålla kvar blicken. Men klarade det. Flera gånger hade jag ögonen i hans någon halv sekund, innan hans blick drog åt nåt annat håll. Och då måste jag bara kolla åt sidan av panikartad överspänning, flämta ett tag. Och så snabba blickar åt hans håll igen, diskret, jag är inte modig, får sån himla panik, glad panik.
Hans ögon. Helvete, det finns ingen med såna ögon som han. Den där fundersamma blicken...
Och just idag när jag är på ett sånt himla bra humör spelar inget nån roll. Jag får ju äga hans ögon för ett kort, kort ögonblick och det räcker så väl, just idag.