5 april

Idag är jag så spänd man kan va nästan, men det blir nog värre frampå dan. Jag fattar inte att min mage grejar det här. Den blir nog snart skadad av alla mina nervösheter. Vad är det man kan få? Magsår? Jag tror jag blivit en helt annan människa när den här kraftiga hetsiga perioden tagit slut.

----

2 timmar kvar innan jag ska försöka lirka ut lillebrorsan. Stön,suck, så lång tid, så kort tid. Vill både stanna den och få den att gå fort. Så nervös, så längtande. Jag längtar. Han är så söt!

----

Klockan är nu kvart i tolv. Det börjar dar ihop sig. Världens bästa ordspråk: "är man nervös före blir man besviken efter". Det stämmer rätt ofta, därför har jag kommit på det suveräna ordspråket. Jag är inte ett dugg nervös. Helt cool. Nån som tror på mig? Jag är kallsvettig. Ont i magen. Suckar. Ska ta ut ungen om 25 min förhoppningsvis. Pappa är borta, men han KAN komma precis samtidigt som han. Jag dör då.

----

Hej! Vad finns det att säga? Är detta slutet tro? han kom, jag tog emot posten, och ja. Än sen då? Det var ju inget mer. Kan det verkligen vara så att jag håller på sluta va kär i han? Så här blev det i alla fall:
Jag gick ut med lillebrorsa. Skitnervös. Det dröjde... och dröjde... och där kom postbilen. Ett kort ögonblick tänkte jag "nej hjälp". Det var han. Bara att köra då. Gick fram till bilen. Han sa hej, jag sa hej, han sa varsågod, jag sa tack, han åkte. Och jag är helt snopen. Varför? Beror det på att han inte log? Beror det på att det helt enkelt inte var så otroligt som jag tänkt mig? Beror det på att jag var nervös innan? beror det på att jag inte har nåt att längta sådär hemskt till, allt är överstökat?
I don´t know. Kanske är det här tråkigt nog slutet. Eller en vändpunkt kanske? Jag har uppnått mitt mål, kommer inte längre.

----

Hej!
Du trodde väl inte mina sista ord var skrivna va? Nu så har jag funderat litegrann på saken och upptäckt att jag fortfarande är kär!