2 april

Om jag bara hade haft ett foto av honom. Då hade jag kunnat njuta lite oftare. För jag njuter ju verkligen av att titta på honom. Eller egentligen gör jag ju inte det, jag blir ju helt paralyserad. När jag ser honom skvätter hjärtat till så att hjärnan slår knut på sig själv.

Allting är så HIMLA känsligt. Så fort nån snackar om något "hett" ämne blir jag livrädd att det ska synas på mig att jag känner mig träffad på nåt vis. Sven-Ingvars har gjort en usel låt om en brevbärare som är kär i nån han brukar åka med posten till. -Den passar ju bra på dig, sa Mamma. Jag trodde jag skulle dö. Hon menade att jag hade åkt postbil på praon. Men med ombytta roller var den där dansbandsvisan helt som jag kände det, det var alltså ett kritiskt ögonblick.
Tänk om jag och pappa är ute när HAN kommer. Hur agerar jag då? Antagligen klarar jag inte att stå på bena. Nä fy vilket ögonblick va! OCH... Ska jag då gå fram och ta emot posten eller verkar det alltför misstänkt? Vad ska jag göra?

Nu fick jag veta att brorsan är på dagis ons-tors, mamma är ledig tis-ons. Så okej, på tisdag kan jag nog va ute med Henrik då. På fredag å kanske. Men onsdag torsdag då? åh skit jag är så himla kär.

Maria säger att Lindgren är kär i mig. Ja säkert! Det tror jag så mycket jag vill på. Men det skulle vara kul om nån var kär i mig, men det tror jag inte det är någon som är. En sak är säker: HAN kommer aldrig nånsin att bli kär i mig. Det vet jag. Hur mycket äldre än mig är han? 8? 10? Det vet jag inte.