Allt är bra

27 januari

Dagssoundtrack: Wrong / Archers of loaf

Dötrött, fattade inte vad väckarklockan var för sak. Lugn skoldag. Sett på film, sett på film och sett på film. (Hamlet, Cuba, psykopater). Var med Åsa och tramsade på rasten. På I-valet somnade man nästan. Pratade lite med Jonna och Sara. Åkte hem. Fruktansvärt skratthumör. Åsa hängde med hem, vi pratade bandnamn, och spelade lite. Resten slöig kväll. Skön dag!

Nu är livet sådär trevligt lättsamt. Jag och Åsa har skrattat halvt ihjäl oss åt en massa fånigheter i flera timmar, det verkar ordna sig med bandet, nu är det bara reptid som väntar, det har varit en lugn skoldag, och allt känns bra... Ja, lättsamt. Och om 2 veckor är det Archers, med brorsans band som förband, längtar ihjäl mig... Ja. Allt är bra.
Det känns knappt farligt alls med Paul längre. Jag kan vara med Åsa där han är på samma sätt som jag en gång i tiden kunde innan allt blev pinsamt. Inte längre så nervigt att gå förbi honom. Behöver inte tänka på att försvinna genom marken längre.
Lite spänt var det såklart när Åsa föreslog att vi skulle sätta oss där på bänken där bland andra Paul var. Paul hade ena foten där jag tänkte sätta mig, och ryckte undan den kvickt som ögat. Så satt man där, försökta att inte tänka så mycket på Paul, men det var klart jag inte kunde skratta lika mycket som Åsa åt roliga saker, för att jag var lite spänd. Paul höll på och bråkade med John, lyfte upp honom och så. Åsa skrattade ihjäl sig, jag småskrattade lite, visste inte om jag kunde kolla dit eller inte. Men det är skönt att det inte är så jobbigt längre.
Sen kändes det ju inte farligt alls att ha lektion med Paul, nu skulle jag knappt ens tycka det vore pinsamt att hamna i samma grupp. Men jag hoppas att jag gör det. För visst är jag kär. Ja, på nåt underligt vis känns det som i höstas, då när jag var nöjd med att bara vara omkring honom, då innan allt började bli jobbigt och deppigt och pinsamt. Men det kanske kommer tillbaka.