Knivhugget i magen kom

7 januari

Dagssoundtrack: Who´s knocking / the Bear quartet

Sömnlös natt. Ej kul. Till skolan, halvdöd. Hade hemsk ryska. Hade hemsk tyska. Hade hemsk engelska. Fick hemska nyheter under en potatismosmåltid. Resten av dagen nedstämd och hemlängtande. Börjat smälta lite, pratat med båda mina fina föräldrar. En mycket otrevlig start på en vårtermin, men nu kan det bara bli bättre. Fick Smashing pumpkins EP:ar i alla fall.

Där kom det. Det så länge väntade knivhugget i magen kom helt plötsligt medan jag satt och slevade i mig av skolans äckliga mos med piffi allkrydda.
Vi satt och pratade killar, jag, Ingrid och Selvina. Jag var smått illamående, mycket trött, kallsvettig och kände mig sjuklig, beroende på att jag lyckats med konststycket att inte sova en sekund på hela natten, på grund av sena vanor och den vanliga timnedräkningspaniken.
Ingrid hade redan berättat att Magdalena varit på samma nyårsfest som Paul, och hon hade sagt till honom att "jag vet en som gillar dig". "Ja, jag vet", sa Paul, och sa vem jag var, och sen hade han sagt nåt typ "Det vet ju alla, att hon är kär i mig".
Så långt allt väl. Ökade bara på min lilla pinsamhetsdos, men var på ganska bra humör när vi klev in i matsalen.
Men så satt vi då där. Jag sa nåt i den gamla vanliga stilen typ "Jag VET ju att han inte är intresserad". Så såg Ingrid och Selvina underligt på varann. "Vad är det nu då?" undrade jag nyfiket. "Ska..." "Eh, säg det du" mumlade dom. För ett hisnande dumdristigt ögonblick fick jag för mig att goda nyheter nalkades, och blev lite eld och lågor. Det första förvarnande hugget fick min eld till aska när Selvina sa "Du får inte bli ledsen". Det började svida inuti mig. Lugnt men accelererande. Ingrid började mumla "jo när Magdalena pratade med Paul på den där festen så... Då sa han att han tycker det är lite jobbigt när du glor. Och så frågade hon honom om han gillar dig. Nej, sa han."
Jag föll ner i sansat och sammanbitet svidande. Det var aldrig tal om någon chock.
"Jomen det visste jag ju hela tiden att han tyckte så..." sa jag, som för att övertala mig själv. Visst visste jag. Men aldrig säkert. Så smärtan ökade ju mer jag förstod.
Jag har alltid tänkt att gråta över Paul skulle jag aldrig göra. Så djupt kunde inte mina känslor ligga. Men när jag efter maten stod lutad mot ett skåp med trötta ögon och läppar som inte kunde le åt de andras skämt, då grät jag floder på insidan av mig själv. Gråten betyder väl lika mycket även om ingen annan kan se den.
Jag sa att det inte var så farligt, jag sa att jag nästan var lättad av att äntligen veta säkert, men jag sörjde. Jag stod där och smålog åt mina vänners medlidande med mig, jag gäspade och jag frös.
"Han gillar nån tjej. Magdalena frågade om han var kär, Nja, jo, hade han svarat. Men han sa inte vem. Men när han slutar gilla henne kanske han vill ha dig..." försökte Ingrid uppmuntra.
På något sätt kändes det bra att höra att Paul var lite kär. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det för att jag kan låtsas hoppas lite på det som en anledning till att inte jag betyder nåt. Kanske vill jag ha en sån anledning i stället för att bara se det som att det är mig det är fel på.

Det är över. Avgrunden kom. Stoppet. Jag har varit livrädd för det, haft skräcken någonstans undanstoppad bakom hoppet hela tiden. Nu när hoppet spruckit i bitar med en smäll, har även den hårda ömma skräck-knölen kunnat plockas bort. Så visst känner jag lättnad mitt i sorgen. Jag vet nu. Allt är solklart. Inget att drömma om och inget att vara rädd för.

Sist jag med värme läste de senaste dikterna jag skrivit om Paul var igår. Idag skulle jag vilja bränna upp dom. Dom är så fulla med underförstått naivt hopp. Jag hatar alla mina dagböcker. Allt som påminner mig om hur trevligt det en gång var att vara kär i Paul får mig förtvivlad. Nu vet jag att det aldrig någonsin blir så igen. Jag trodde nog inte att han betydde så mycket för mig men inser nu att han gör det. Varenda skoldag handlar ju om honom, funderingarna går alltid ut på när han har rast och när man får se honom. Nu kan det inte vara så längre. Det känns så tomt. Jag kommer aldrig att kunna se på honom igen, känns det som, nu när jag vet att han tycker det är jobbigt. Jag kommer aldrig att kunna drömma mer, nu när jag VET att han är totalt ointresserad.
Aldrig mer.
Hur klarar man ett aldrig mer när det handlar om nåt så stort som Paul?