hela min tillvaro så dödligt meningslös

8 januari

Dagssoundtrack: Pennies / Smashing pumpkins

Tog extra sovmorron. Gick förbi Paul efter engelskan, såg inte på honom, ska aldrig se på honom mer. Efter maten och spanskan var jag med Maria i cafeterian till halvfyrabussen. Ganska pigg och ok humör i skolan, men deppade ihop när jag kom hem.

Igår var jag nog i en för trött dvala för att kunna känna ordentligt. Idag känner jag hur jag ligger nere i botten. Det var ju klart att mitt självförtroende skulle ta stryk av det här. Det hade jag nästan inte tänkt på, jag trodde jag skulle sörja över Paul och sen skulle allt bli bra. Men han har fått mig att sjunka så djupt. Jag skäms så hemskt för den jag är. Jag orkar inte vara mig.
Det är just det där "jobbigt när hon glor" som skär i mig hela tiden, får mig att krypa ihop och vilja försvinna ur världen. Jag är inget annat än en gloende tönt för honom. Det har jag alltid trott, men nu tror jag inte, jag VET. Det är stor skillnad. Jag står inte ut med att vara den här personen som alla ser ner på, att alla estettvåor känner mig som den där tjejen som går och glor på Paul som nåt himla fån. När jag tänker på det börjar jag se ner på mig själv ur alla vinklar och vrår, och så är jag i det där nerkörda deppade tillståndet som jag så väl känner igen, men faktiskt inte känt av på länge nu. Nu känns det som om det ska stanna för gott.

Att jag inte fattade att han märkte varenda gång jag gick förbi honom med ögonen åt hans håll, varenda gång jag kikade över skåpen, varenda gång jag stod och såg på honom eller spanade från ett bord till ett annat i cafeterian. Att jag inte fattade. Jag kunde ha tagit det betydligt lugnare, vara som en normal människa och titta lite diskret, inte hålla på och glo i all evighet. Jag har så totalt underskattat hans vakenhet och synförmåga. Om jag varit försiktig med mina blickar, då hade jag varit i ett annat läge nu. Kanske hade han ändå märkt det, fått veta att jag gillar honom, men jag hade inte behövt skännas. Jag hade inte gjort bort mig. Han hade inte kunnat tycka att jag är jobbig, som han tycker nu. Jag hade med nervositet kunnat se fram emot att antagligen få tillbringa några timmar i veckan i samma klassrum som honom under hela vårterminen. Vad underbart det varit.
Det blir nog så nämligen att vi får samma individuella val, för Maria hade hört nån förtvivlat säga att hon ville byta val, för att "alla himla esteter från psykologigruppen har också valt Retorik".
Det behöver inte vara så. Jag vet inte hur jag vill. Om han valt nåt annat skulle det va så lätt att undvika honom, börja strunta i att han finns. Att hamna i samma klass som honom skulle vara påfrestande. Säkert är det också i gruppen en hel drös med tjejer som vet om det och ser ner på mig, såna där stroppestet-tjejer som jag inte vill ha med att göra. Men å andra sidan vore det kanske en chans att ge Paul en annan bild av mig. Jag skulle kunna visa honom att jag inte är nån utvecklingsstörd typ. Bara min spänning släppte lite skulle jag kanske kunna bli en lite normalare person för honom. Det skulle kännas så bra om man kunde komma i det läget där han faktiskt tycker att man är okej. I det läget där jag slipper skämmas för honom med en grötig klump inuti mig. Jag skulle må väldigt bra då.
Men jag vet inte om det skulle kunna bli så. Antagligen blir jag helt låst och spänd, och inga av hans uppfattningar om mig kommer att ändras.

Jag kommer aldrig att se på honom mer. Inte en sekund. Även om mina ögon skriker efter åsynen av honom. När jag tänker på att varje mikrosekund av skön ögonkontakt stod han och tänkte "nej, där är hon nu igen" då känns hela min tillvaro så dödligt meningslös. Vem är jag? Varför ska jag vara jag? Nån gång i tiden önskade jag inget hellre än att bli någon, vem som helst, i stället för ingen alls. Nu brinner jag av iver för att återgå till att bli ingen alls igen. Försöka i alla fall.

Han kommer såklart att märka hur jag abrupt slutar att se på honom. Det där att stå och glo åt hans håll har jag ju lagt av med för längesen. Men jag har sett rakt på honom när vi gått förbi varann. Så blir det aldrig mer, och det är klart att han märker det. Kanske tänker han att jag äntligen fattat att han inte är intresserad, att det tagit flera månader för mig att fatta, så efterbliven och dum som jag är. Men jag har ju fattat för längesen. Varför har jag ändå fortsatt kolla? Hur kan man vara så dum?
När han märker att jag inte ser på honom längre kommer han att glömma att jag finns och jag kan slappna av. På så sätt kan skammen förvinna. Men det smärtande såret i mig, och känslan av att vara en nollvärdig tönt, det finns kvar. Klart det försvinner så småningom, även om jag inte kan se det just nu. Klart jag kommer att bli glad igen. Klart jag kommer att hitta mig själv och känna mig okej igen.
Just nu känns allt bara så tungt. Två mörka dagar är avklarade nu. Nattsvarta dagar. Hur många är kvar tills det börjar ljusna?