Andrahandskompisar

9 januari

Dagssoundtrack: Kill some day / Motorpsycho

Trist tyskalektion. Trist svenskalektion, dock på ok humör på förmiddan. Gick till syon och kollade listan, och jodå, han är i min grupp. Usch då. men jag ska klara det. På gympan var det teori, sen var jag på skolan tills jag och Maria for ner på stan. Uppvärderat busskortet. DÖDSUSELT humör. Handlade med pappa, slö tv-kväll. Spänd.

Igår trodde jag att jag nått botten. Tyvärr hade jag inte det, jag hade mer djup att kvävas ner i än så. Jag mår uselt idag. Vet inte hur mycket som beror på honom egentligen, inte allt i alla fall. jag skulle ha känt mig nere ändå, men inte så här mycket. Allt bidrar till smärtan. Allt är tungt! Paul är fruktansvärt tungt och spelandet känns tungt. Jag har inte orkat komma mig för att snacka med Jonna, och jag kan knappt vara med Åsa på skolan nu för skammens skull när alla runt henne ser ner på mig.
Ingrid och Selvina har blivit hur konstiga som helst, det är som om dom knappt ser mig ibland, och dom retar upp sig på allt jag gör, åtminstone Selvina. Och nu på eftermiddan fattade jag ingenting. Jag sade till Ingrid att jag nog ville på gymnasiefesten, och gå med Maria då, men om hon inte ville kunde jag ju gå med Ingrid och Selvina tänkte jag. Ingrid sa att det gick väl bra om Selvina också tyckte det, men när jag pratade om det sen när hon var med sa hon bestämt "Nej. Jag vill inte gå med dig." Jag trodde hon skämtade och fortsatte prata på, men hon bara sa nej hela tiden, utan flin, och sen sa hon att hon inte ville gå fler än två. Något genomskinligt eventuellt... men jag körde min vanliga taktik, nickade och sa "det är okej", och försökte prata om nåt annat så det inte skulle märkas att jag blev sur. Jag blir aldrig sur så det märks. Jag vet inte om det är en styrka eller en svaghet. Det beror nog på.
Klart jag måste prata med dom imorrn om de fortsätter så här, höra vad det är för fel. Det är bara det att jag misstänker vad det är för fel, och det felet kan jag inte göra mycket åt. Det handlar om min bild av dessa två kompisar. Känslan av att jag är felplacerad, värd nåt annat, det där att jag kan bli så förbannat less på dom. Jag värdesätter dom inte helt enkelt, och jag har svårt att förmå mig att göra det. Det har jag dåligt samvete för, så jag vet inte om jag har rätt att vara sur på dom nu.
Vad gör man? Klart dom känner hur jag hela tiden längtar efter andra kompisar, hur jag önskar mig intelligentare och mognare utbyte. Klart dom fattar att om jag fick det skulle jag lämna dom i sticket. Dom skulle inte skadas av det, dom har ju varandra. Men jag vet att dom känner allt det här, att dom bara är några slags andrahandare för mig, det kan inte hjälpas. Vad gör jag? Borde jag acceptera mer, borde jag vara ärligare, "trognare"? Borde jag inse att dom faktiskt betyder nåt? Eftersom dom bidrar smått till min deppighet så gör dom väl det. Att vara utan dom är hårt, det vet jag ju. Alltid kan man va nånstans med några folk, men jag är oftast tyst och känner att jag inte hör dit riktigt. Skulle jag tvingas släppa de två skulle det bli tufft för mig. Jag skulle bli lite hemlös, inte ha någon som jag var riktigt trygg med. Det vore tungt. Så visst betyder dom nåt... men jag kan inte rå för det här jag känner.

Kollade IV-papprena hos syon. Visst, längst där nere på retorikklasslistan stod hans namn ditskrivet, och fick mig att flina ironiskt. Det är en stor klass, 30 pers ungefär. Läskigt. Men inte så mycket farliga personer, som tur är. Från hans klass är det Axel, den söta bobhunddiggaren, och Kajsa, som jag inte känner till alls, men det är ingen han brukar va med i alla fall. Så är det Magdalena, och nån till bildestet. Det är väl den klicken som nog vet att jag har brukat glo på Paul. Det kunde ha varit värre.
Så nu vet jag det. Den vetskapen hade fått mig att dö av lycka förut, vilket flyt att hamna i samma klass som Paul. Nu blev det inte underbart alls. Jag vet inte hur det blev. Jag antar att jag borde ha panikångest, och göra allt för att byta till nåt annat, tycka att denna situation är jättehemsk. Men jag ska klara av det, jag gillar utmaningar.
Dessutom vet jag ju att det kanske bara om några veckor blivit ett annat läge, jag kanske inte bryr mig så mycket om honom då. Eller kommer jag för alltid att känna mig pinsam?