Planerna rasade och en plötslig flyktinstinkt

 14 december

MORGON:

Kändes rätt lugnt när jag, efter att ha varit hos kvinnoläkaren och kollat hypokondri ( ingenting galet alls) och sen surrat trams med Malin, åkte ner till det laddade våningsplan 1 med hissen. Han öppnade, var sjuk, höll på att laga mat, men bad mig komma in. 

"Jo, jag har väl också tänkt att vi borde snacka... om oss typ, du också eller?" Sen frågade han hur det kändes, jag sa att det känts lite jobbigt, det här att det inte SKA vara nåt, och ändå är nåt. Hur känns det för dig? 

"Jo, jag började känna nåt för ett tag sen. Jag tycker om dig." sa han, och kramade mig. Och där stod jag, med planerna rasade och en plötslig flyktinstinkt igångtriggad... Hey, det här var ett förlopp jag aldrig tänkt igenom. Vi fortsatte prata, kysstes lite, och jag försökte förgäves få kontakt med mina känslor, men det är så svårt, när man varit så inställd på nåt, att bara ställa om. Det förstod ju han också att jag var osäker. Han föreslog att vi ses "utanför huset", rätt sjukt att vi aldrig gjort det, och att han fick mitt nummer NU. Det kommer att bli skitkonstigt att ses.

Jag hade mycket förvirring i huvet sen när jag åkte bort till brorsan och vi valde låtar och såg Den långa flykten. En väldigt rastlös känsla. Inget rus, verkligen inte, det är ju så jobbigt! Jag och Kalle såg sen på "Världens äckligaste insekter" och Lasermannen, med täckena i soffan, så jag slapp i alla fall nattgrubblet. Det är så mycket lättare att tråna efter nån oåtkomlig, man behöver aldrig konfronteras med vad man egentligen själv vill, aldrig nån press, "Oj hur ska det här funka?" aldrig "jamen det är väl inte han jag vill ha egentligen?".

Jag skulle ju ragga på Killing music på fredag. Och på Henrik på festen. Jag var ju stolt i mig själv som kunde ta tag i att försöka släppa Alex. 

Och så rädslan förstås. 

KVÄLL:

Blev en slapp morgon med gänget. Nån frågade om jag snackat med Alex och alla spände ögonen i mig... Inga hemligheter här längre. Men det är ju mycket på g här nu från att ha varit värsta singelkollektivet. Sen flängde jag och fisbrorsan på stan och beställde ett ljudkort med Tracktion. For hem till mig, jag fixade käk åt oss och stack sen igen till bandhäng hos Julie och Eira. Det var väldigt mysigt. Mest satt vi och snackade om män till att börja med. Tuva-Li har träffat nån som verkar sjysst och bra, MEN. "Vaddå men?" undrade vi. "Men han är HALT!" Det var ändå lite komiskt. Vi kollade på FCZ och Vänner, och mådde gott. En av katterna mjauade omkring och var helt kåt och jobbig. Sen for jag hem med min ljudbok. 

Idag har väl så smått kontakten med mina känslor återupprättats. Börjat längta lite efter honom och vara lite glad. Men vågar inte vara för glad såklart. Det känns så konstigt avlägset att tänka att det på allvar skulle kunna bli nåt, att jag skulle kunna FÅ bli kär. 

Och är jag verkligen seriös? Det känns ju inte som att det är med honom jag kan få den relationen jag aldrig haft, trygg, självklar, och utan att tänka tidsbegränsat. Med Alex skulle  jag kanske tänka som med Thomas. Det blir nog trevligt så länge det varar, men... Han är ju inte the one. Sen är frågan om den personen existerar? Man kanske ska nöja sig om man i alla fall är kär, och det är en sjysst person man mår bra av. Och jag skulle väl må bra av att träffa Alex, snacka och kela, låta honom få betydelsen. Just nu. Eller är jag bara kär i kärleken?