15 januari
Skulle detta alltså vara "den förlösande helgen" som tog kål på sista osäkerheten?
Shit vad illa det känns nu. Även om det började bra.Var på utflykt med Kristian, Elsa, Tony och Nils, och det var helsjysst! Amundön var fin, vi gick vilse lite också i mörkret sen. Och jag mådde så bra på hemvägen, så sjysst att åka hem till Alex. (Berättade för Kristian när han frågade vad jag skulle göra ikväll. Han blev ganska förvånad.)
Det blev sjysst också. Vi såg lite på film, hade sex som kändes skitbra. Somnade och sov väl sådär. Hade mysig morgon och sjysst sex igen. Åt havregrynsgröt. Han skulle till Backaplan. Jag sa att jag kunde hänga på, om han inte ville åka själv? Jo han ville åka själv. Sen frågade jag om han ville käka pizza sen, och han sa "kanske det". Vi sa ett mysigt hejdå, och han sa "kanske ses ikväll", och jag sa "Ja, gärna, kom förbi bara om du orkar, jag är hemma".
Sen kom han såklart inte. Och var inte hemma när jag skulle hämta min glömda mobil. Senare var han hemma och lagade matlådskäk. Några pussar, sen gick jag och spelade uno, och var skitförbannad på de jag spelade med, när det egentligen var Alex jag var sur på. Snackade lite med Kalle. Han säger "Jamen det är ju så typiskt honom, det är ju sån han är!" Detta att han ska vara mystisk och hålla distans, svår att veta var man har. Sen satt jag och frossade i Her space holidays kärleksmisärlåtar.
Som alltid när det känns så här skit: var är min handlingsplan? Hur går utvecklingen? När kändes det så här jobbigt sist, nog känns det väl ändå bättre och bättre eller? Att de jobbiga stunderna är mer sällan än förut? Men nåt hade ju börjat kännas hyfsat tryggt. Nu känns det som jag halkat en massa steg bakåt.
Jag förstår honom inte! Måste jag tjurigt vänta på hans initiativ nu, eller är det dödsdömt? Går han ändå och väntar på mitt? Men jag orkar inte driva det så här. Just nu är jag totalt övertygad om att det här aldrig kommer att kunna bli en bra och skön relation. Önskar att nån räddade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar