Musiken gör det så intimt

24 november

Undrar hur mitt band blir. De är snälla bra tjejer som är lite blyga. Småstelt. Men kan nog funka. "sittapårumochgöradåligainspelningar"-människa har jag fått en. Mark, kulturvetare, som har lite roliga instrument, och gör poplåtar. Han verkar bra. Fast det blev ju ett litet tyst NEJ när han sa att han skulle bli utbjuden på käk sen av sin flickväns föräldrar. Flashback från första träffen med Anders: "ska du göra nåt sen?" "Jo, jag ska träffa min pojkvän", "Okej. Har du pojkvän här i Gbg?" Då var jag helnöjd att jag fick detta sagt. Sen blev allt ändå som det blev.

Vad är det jag tror? Med stor sannolikhet har denna kille en betydligt bättre relation än jag och Thomas hade, och kommer inte att vara det minsta öppen för att göra annat än att spela med mig på ett distanserat plan. Och det enda som händer om jag tänker mig nåt, är att jag löper risk att hamna i ett jobbigt svartsjukt lidande. vet så väl hur sånt kan kännas. Usch.

Ändå kan jag inte riktigt se mig själv inte falla för nån som vill sitta och spela med mig på tu man hand. Musiken gör det så intimt. Jag skulle ha hemskt svårt att tåla om nån pojkvän till mig spelade ihop med nån på det sättet, just för att jag känner till den intimiteten. Men, som sagt, de är säkert ett tryggt par och hans flickvän behöver inte oroa sig det minsta.

Och själv längtar jag väl bara tillbaks till Anders vare sig jag vill eller inte, och det är därför jag tänker så här. Det går väl över, förhoppningsvis, fast inte förvånar det mig om det skulle bli så att jag BLIR kär just för att det är dumt och förbjudet och omöjligt. Och så här resonerar jag om en kille jag inte ens träffat. Jag är sanslös.