Inte är jag så ful

16 november

Upp och åt mat, till faster en sväng och fikade. Gick på rätt lång kvällspromenad.

Visst skulle en kille kunna tycka att jag var lite söt.
Inte är jag så ful att Paul skulle skämmas över mig. Men han är inte intresserad. Vore jag en framåt, rolig och intressant person skulle jag kanske ha chanser, men så är det inte. Vad skulle det hjälpa om jag tog kontakt, försökte prata med honom? Han har redan fått den uppfattning han behöver om mig, han vill inte veta mer. Han tycker nog att jag verkar vara en väldigt blyg och lite konstig tråkig tönt, och jag kan inte göra nåt för att förändra hans bild. Det tar tid innan jag blir så trygg med personer att jag kan prata som en normal person. Då kan jag va kul, underhållande, pratsam. Men den sidan kan ingen som inte lärt känna mig väl veta om, och Paul kommer aldrig att ha lust att lära känna mig väl.
Alltså kommer jag alltid att vara den jag är för honom.
Allt är meningslöst.
Jag är hopplöst förälskad ändå.

Det är märkligt att man får sämre och sämre självförtroende ju bättre man blir på något. Då i början av september, när trumsetet just kommit hem, och jag och Ingrid brukade vara i musiksalen på håltimmarna, då kände jag mig nästan lite bra på att spela trummor. Jag önskade inget hellre än att Paul skulle ramla in genom dörren och se mig spela. På nåt vis hade jag nån dröm om att det skulle få honom att upptäcka mig. Nu har Paul sett mig bränna på med bra många fler och säkrare komp än jag kunde på den tiden, men jag vet att det inte fått honom att upptäcka mig, jag vet att han tycker att jag är dålig, för det är jag ju.Och han tror säkert att jag tror att jag är bra. Det måste jag ändra på, jag måste beklaga mig över hur dålig jag är nån gång när han hör på.

Det är synd att han inte är en blyg kille. Vore han det skulle jag kunna drömma skönt, för det finns en hel del tecken som skulle tyda på att han faktiskt ÄR intresserad, om det inte vore så att han aldrig skulle agera på det sättet eftersom han är framåt. Ifall han VORE intresserad så skulle det yttra sig på andra sätt, han skulle möta min blick, prata med mig. Det skulle han våga.
Men visst, vore jag väldigt naiv skulle jag kunna tänka att hans bortvända blick berodde på nervositet, och att det inte var nån tillfällighet att han hängde runt i rummet där jag var i torsdags. Hans röda kinder skulle också kunna betyda nåt, jag har lagt märke till dom själv, och även Maria, Ingrid och Selvina har noterat det flera gånger.
Men jag KAN inte tro att jag skulle göra honom nervös, generad. Hans rodnande måste ha nån naturlig förklaring.

Varför håller jag på så här? Har jag inget viktigar att ägna mina tankar åt?
Jag förstår inte.
Jag har kollat in samma kille i ett helt år, inte ett skit har hänt, och ändå håller jag på och tänker på honom och skriver sida upp och sida ner med totalt menlösa analyseringar.
När ska jag lägga av?
Jag borde ge upp.
Jag borde ge upp.
Jag ger inte upp, men jag gör ju heller ingenting, så egentligen har jag väl gett upp på nåt vis. Egentligen gav jag väl upp hoppet om Paul redan då, för ett år sen, när jag just upptäckt honom. Jag har gett upp, men mina tankar verkar aldrig kunna göra det.

Jag har börjat hata ordet avståndskär.