Trummis

28 november

Dagssoundtrack: Mostly i sleep / Lorelei

Lite nervös dag. Hade skytte på gympan, de frågade om jag använde glasögon annars. På musikgården, han hade stuckit. Oliver och Erik ser mig som trummis.

Åsa var i skolan, så dan har gått åt till glada och nervösa funderingar. Och så var det dags, magen var i uppror när jag närmade mig musikgården. Ingen Paul i fönstret, onda aningar. Ingen grön jacka vid klädhängarna. Jag insåg faktum och dog. Paul hade stuckit redan. Det var denna torsdag, det. De hade slutat tidigare, så det var bara Åsa, Oliver och Erik kvar. Erik satt vid trumsetet. Han är inte speciellt bra på att spela trummor, och det var fint att se att han blev lite nervös när jag kom och satte mig och kollade när de spelade en låt. Han iakttog mig i smyg, och beklagade sig över hur dåligt det gick. "Och där sitter du och kollar, du som är trummis", sa han till mig. Jag flinade. "Är du?" sa Oliver. "Ja just ja, det är du ja". Jag blev lite sådär smått varm.
Jahapp, man är alltså trummis enligt två musikestetkillar som sett mig spela. Men att Oliver kan tycka så fattar jag inte riktigt, för när han såg mig spela var ju för evigheter sen, då när vi spelade ilag med honom. Men han kan ju ha hört mig nån gång på senare tid också.
Oliver satte sig i varje fall och glänste efter att Erik försökt klart. Jag iakttog honom suckande. Han var väldigt bra. De flesta killar tar knäcken på en när de sätter sig vid ett trumset.
Sen tog jag över basen, och det kändes inte alls så farligt att inte kunna spela bas när man just blivit kallad trummis.
Ja, det är ganska gulliga pojkar det där. De är Åsas favoriter båda två, och jag gillar dom nog också. Men det är ändå Paul, alltid Paul, den enda. Även om hans känns lite ute ur skallen nu igen, lite oviktig, onödig.
Kanske KOMMER jag att ge upp honom, sluta drömma. Plötsligt känns det inte så svårt, plötsligt känns han inte sådär fantastiskt underbar längre. Han är ju bara en dröm. Han blir aldrig nåt mer.
Händer det ingenting drastiskt snart kommer jag snart att ha glömt honom. Men han finns alltid uppe vid ytan, varje aldrig så liten detalj kommer att leda till att jag blir dödligt kär i honom igen.
Det är ju han.
Han försvinner ju aldrig.
Det är nåt med honom som aldrig släpper taget om mitt sinne riktigt.