Det gör nästan ont

6 november

Dagssoundtrack: Sea / Codeine

Lite deppig, i alla fall i slutet av dagen. Jag är en nolla för honom, det har jag ju alltid vetat. Olyckligt kär.

För första gången på cirka 2 månader tar det emot att tänka på Paul. Det gör nästan ont.

Visst tittade han till litegrann som han brukar när jag gick förbi honom flera gånger på lunchrasten. Men vad hjälper det, när jag sen var med Maria i väntan på bussen, och såg hur han verkligen inte såg mig. Han gick förbi mig 3 gånger utan ett minsta ögonkast. Jag såg på honom i cafeterian också, men han såg bara åt ett annat håll hela tiden. Jag kände mig så enormt OSYNLIG, och det gör mig enormt deprimerad. Hela hans utstrålning talade om vilken betydelselös nolla jag är för honom. Känns så förbannat tungt!

Jag vet såklart inte om han vet, ingen klarhet denna dag heller. Men jag tror nästan det. Han märker nog att jag kollar på honom, och han tycker att jag är en jobbig tönt som vrider nacken ur led för hans skull hela dagarna.
Idag var jag vid Ingrids skåp en kort stund när han var vid sofforna. Då tittade han på sina kompisar och såg ut att flina ihjäl sig. Men inte tror jag att det var för mig, för även om han tycker jag är så töntig så jag är skrattretande skulle han aldrig ödsla tid åt att ha roligt åt mig, jag är ju ingenting.

På fredag är det estetfest. Jag fasar för om Åsa gärna vill ha mig med, men jag får väl ha nån ursäkt. Jag vill verkligen inte dit. Inte minsta anledning.