Jag och hela livet är ett totalt ingenting

27 november

Dagssoundtrack: On fire / Sebadoh

Neutral. Känner inget ens för Paul. Lite tänd på gitarr nu kanske.

Jag har drabbats av ingenting.
Jag känner ingenting
Ingenting betyder nånting.
Ingenting gör mig ledsen.
Ingenting gör mig glad.
Jag och hela livet är ett totalt ingenting.
Ett ganska behagligt tillstånd egentligen, men tråkigt. Jag blir så oberörd.
Jag känner inget för Paul. Det måste helt enkelt va tillfälligt.
På skolan idag var det enda jag kände en slags pinsamhet som fick mig LITE nervös. Men de välbekanta sköna fjärilarna i magen hade flygit nån annanstans.
Kanske tröttnat på att ödsla onödiga tankar på denna kille när allt bara står så här still. men tanken på att inte va kär är skrämmande. Varenda dag skulle ju vara en tisdag. Men han är säkert tillbaka i min skalle om högst några dagar.

Just nu är det enda jag känner nåt för gitarren. Jag SKA lära mig. Det är bara hyfsat dödligt svårt, så det tar väl några år. Men jag borde inte va överdålig, jag kan säkert lära mig fortare än många andra.
Vilken himla estet jag blivit på sista tiden. Jag är en typisk sån där samhällare som önskar hon vore estet och klär sig i lite annorlunda kläder och försöker kunna spela. Det finns fler såna. Anses nog som lite töntig av esteterna, och lite flummig av icke-esteterna. Men hellre det än att inte finnas till alls.
En i S3a, Pontus heter han, kom jag, Selvina och Ingrid på att han kollade in nån av oss. Det visade sig vara Selvina. Synd, för han hade jag passat ihop med. Samma stil.

Jag gillar att se alla fula, konstiga, knäppa personer som ändå har killar. De får mig att tänka att det inte borde vara så svårt för mig heller. Både Selvina och Ingrid har haft flera killar förr i tiden. Jag ser mig faktiskt som bra mycket ofulare än dom. Så varför skulle inte jag kunna få en kille då? För blyg förstås. Men gör det det hela omöjligt?