de där äppelröda kinderna

14 november

Ganska normal och okej torsdag. Han såg mig spela idag också men inget speciellt hände. Roligt ändå.

Stressade iväg efter gympan, bussen gick 7 minuter efter att vi slutat, ändå hann jag duscha. Jag ville gärna med tjugoöverbussen för att tjäna in 10 minuter värdefull musikgårdstid. Man vet ju aldrig när Paul kan tänkas ha lust att sticka hem. Nervöst satt jag och läste "pop" på biblioteket innan klockan var tjugo i och dags att våga sig dit (man kan ju inte komma innan de slutat lektionen).
Den första jag såg genom fönstret var Paul, och han var den enda därinne som såg mig. Han brukar tydligen alltid se mig och säga till Åsa, säger Åsa. Fint att höra.
Det var bara han, Åsa och musiklärarn i rummet, och Paul satt bortvänd när jag kom in, lyssnade på nåt band. Åsa och Harry höll på med en låt, och jag stod och såg på. Så småningom gick Paul, och jag vågade sätta mig vid trumsetet för att plåga Åsa och Harry litegrann. Sen kom Paul in igen, och fick mig helt usel ett tag, så gick han, sen kom han, surrade på om de inte var klar med bandspelaren snart. Jag tänkte på det där att jag får bättre takt om jag slår lite hårdare, så jag vågade ta i lite, men det lät väldigt osäkert. När jag lekte lite inlägg landade jag fel hela tiden, och Åsa och Harry började vifta för att de inte hörde ett skit av vad de höll på med, så jag fick ta det lugnare. Paul gick, och kom in ännu en gång, jag vågade mig på att titta på honom, och noterade knallröda kinder. Han undvek att titta åt mitt håll. Medvetet, omedvetet? Jag blir tokig på det där, att inte veta vad han vet och anar, noterar och märker, tycker och tänker.
Men de där äppelröda kinderna, det tror jag är hans grej, han ser nog ofta ut så. Det har inte nåt med mig att göra. Skulle han bli så besvärad att han hade anledning att rodna, då skulle han väl inte hänga omkring i rummet jag är i, i onödan. Sen tog han bandspelarn och gick iväg i alla fall, och jag och Åsa lirade lite. Jag var himla tänd idag, hittade på opassande extragrejer och inlägg hej vilt. Det var kul. Sen gick hon på toa och då satte jag full fart ensam i rummet. Helt okontrollerat, snabbt och hårt, och pinnarna flög i golvet flera gånger, en gång for den ena tvärs över rummet. Ingen hörde mig väl tänkte jag, dörren var i och för sig öppen, men de andra var väl instängda på sina rum. Så fel jag hade, när vi skulle sticka till bussen satt en viss person i ett rum med vidöppen dörr, och lyssnade på band med ganska låg volym. Hjälp. Nu behöver jag inte va nervös ifall han ser mig spela längre.

Jag borde ge upp. Ifall jag inte bara vill avståndsspana kan jag inte hålla fast vid Paul. Men jag hoppas ändå djupt inuti mig, och kan inte sluta tänka på honom.