snacka med Jonna

11 november

Okej humör på förmiddan, dåligt sen. Paul känns trist, och spelandet tungt.

Jag känner nog vad mitt smådeppiga humör beror på. Det är detta med spelandet. Det är så jobbigt med Jonna, jag kommer mig aldrig för att prata med henne. Idag hade jag läge, men Ingrid satt bredvid, så det blev för tungt att ta två flugor i en smäll.
Det känns som om det vore skönt om Jonna sa att hon ångrat sig och inte vill va med. Då skulle allt va över och enkelt. Men samtidigt vet jag ju att OM bara jag skulle lära känna Jonna lite mer skulle vi säkert kunna ha skitkul ihop, det SKULLE kunna bli himla bra.
Vägen dit är för lång. Det finns för mycket barriär, jag har för dåligt självförtroende och så förstorar jag upp allt så väldigt. Gör allt dödsallvarligt och grubblar ihjäl mig.

Paul bidrar också till min deppighet. Jag är inte lyckligt spanande kär längre. Vet att jag aldrig kan komma längre, så jag dråsar ner i en dyster grå olyckligt kär-brunn.

Både Jasmin och Ingrid tjatar ihjäl sig om att jag ska prata med honom. De är ju knäppa. Vaddå prata? Vad skulle jag säga? Och vad skulle det göra? Han skulle bara tycka att jag vore ännu knepigare än vad han redan tycker.
Om jag vore på fint och avspänt humör med okej självförtroende, då skulle jag kanske kunna drömma om saken. Nu vill jag inte tänka på Paul. Orkar inte.

Skulle behöva snacka med Jonna på tu man hand ett tag. Jag tror hon är rätt lätt att prata med. Hon skulle fatta mitt Ingrid-dilemma också. Jonna och jag skulle säkert kunna sitta och prata musik i en timme om det ville sig. Men nu är det så spänt, de enda gångerna vi pratat har varit kort vid skåpena. Jag har fått för mig att hon ser ner på mig, det gör mig så himla spänd, inget blir naturligt. Ändå vet jag att vi är rätt lika egentligen. Hon är bara mycket säkrare på sig själv, har högre status.
Det MÅSTE bara lösa sig nu snart, så jag kan släppa det.