vardagliga men så fruktansvärt enormt VARMA drömmar

1 november

Dagssoundtrack: Time has told me / Nick Drake

På Ikea först, sen till Nils. Han fick doftlampa av mig. Kinamat, trevligt, alltför gott. Tårta hos Nils, och hem.

Näe, det var ju som jag trodde. Nils fick mig att känna mig dum över att jag ens kunde misstänka att han sagt nånting. Och det var ju det jag visste hela tiden.

Kan ju inte utesluta att John fått nys om det på nåt annat vis, eller så kanske Paul märkt det och sagt det till John. Jag tror dock inte det riktigt... det är nog jag som tror för mycket och förstorar upp allt jag ser.
John vet nog inte ett skit. Möjligen kan han tro att jag kollar in HONOM. För hur kan han veta om det är Paul eller han jag kollar på när de nästan alltid är bredvid varann? Jag blir dödligt nervös när John och Paul är i närheten av mig. Jag klarar inte av att säga når vettigt normalt till John ifall Paul är bredvid. Och Paul ÄR nästan alltid där John är. Visst kan det misstolkas.
Vad fel. Jag är definitivt inte sugen på att John ska tro att jag är kär i honom. Det får bara inte vara så. Men jag vet inte. Jag tror i alla fall Paul har fattat att det är just Paul jag kollar in.

Och vad jag har hållt på och analyserat nu på det här lovet. Jag är ju sjuk. Vilka meningslösa funderingar man har, vad jag håller på och hattar hit och dit, tror, anar, misstänker, funderar. Helt meningslöst. Jag får väl veta hur det ligger till tids nog, och hur som helst är det inget som förändrar mitt liv. Jag vet ju redan vad jag behöver veta, jag vet att jag är totalt chanslös för Paul. Resten borde egentligen vara ointressant.
Men det är det inte.
Jag måste bara på nåt vis lyckas lista ut hur pass medveten Paul är om att jag avgudar honom, iakttar varenda rörelse han gör, kan alla hans raster utantill, saknar honom förtvivlat varenda tisdag, tänker på honom hela höstlovet... Och lyckas jag lista ut det måste jag försöka komma på hur han ser på det.
Men jag har inga fina vetenskapliga metoder för att ta reda på sånt där. Det enda jag kan göra är alltså att hålla på och analysera så här, förstora alla små detaljer.
Löjliga jag.
Men jag är sån.

Jag drömde om Paul i natt, vi pratade en hel del, vardagligt men skönt snack. Sen skulle jag åka hem med bussen och jag mådde helt suveränt. Sen vaknade jag och fortsatte må suveränt i 5-10 sekunder. Sen förstod jag att jag bara drömt, och så låg jag och tänkte svordomar tills jag somnade om.
Jag helt enkelt hatar att drömma om Paul, för det är så grymt att vakna och inse att läget bara är det vanliga, att jag aldrig haft nåt samtal med paul, eller sett honom länge i ögonen i flinande samförstånd.
Det är alltid sånt jag drömmer om, verklighetsnära händelser som är lätta att tro på. Just därför att de är så vardagliga har man så svårt att fatta att det bara var en dröm sen, när man vaknar. För nån vecka sen till exempel drömde jag om en helt normal skoldag, och på rasten före spanskan gick jag bort till Åsas skåp och pratade. Så kom paul dit. Jag minns exakt var han stod, denna sorts drömmar är så klara och tydliga. Han tittade till och jag kände hur tydligt han märkte att jag såg på honom. Så såg han på mig igen, och lät blicken stanna, med undrande ögon. Jag var ertappad. Han flinade och fortsatte se på mig, jag såg tillbaka, flinade lite jag också. Sen skulle jag på lektion, och var så enormt ivrig att leta upp Ingrid, och berätta. Men jag hann inte berätta. Jag vaknade.
Jag drömmer ju aldrig några hisnande drömmar om Paul. Alltid dessa vardagliga men så fruktansvärt enormt VARMA drömmar. Jag känner ju så mycket i dom. Det är så grymt att vakna.

"everytime I dream about you baby
with your hands all over me
I never forget anything
don´t forget that I´m asleep"
(Afghan whigs)