han såg mig ju igår

8 november

Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters

Upp och ner.... Deppigt. Desperat håltimme. Trevligare kväll. Anna och Maria kom, skolkatalog...

upp,upp,upp,upp,ner.
Nej förresten.
Upp,upp,ner,ner,ner,ner,ner,upp,ner,ner,ner,upp,ner,upp
Det svänger ju

Jag blev dödsdeprimerad ungefär i mitten av denna dag. Ingen särskild anledning, men jag var så inlåst i mig själv att jag bara inte stod ut. Ingrid och Selvina hade åkt hem, så jag satt med några i cafeterian helt knäpptyst, och kämpade mig igenom sekund för sekund. Och Paul var bara ledsam att tänka på också.
Ibland lindrades hjärnan, jag förstod inte vad som var så hemskt med mitt liv, och började må bättre, tills nästa deppanfall slog ner mig med våldsam kraft.
Jag vet inte vad det är. Jag mår helt enkelt inget vidare nuförtiden. Hoppas att det är tillfälligt, är livrädd för att det kanske inte är det.
Jag vill bli välmående, harmonisk igen.

Just nu, lite senare, är jag ganska harmonisk faktiskt, bättre än i eftermiddags. Att Paul inte sett mig idag känns inte heller så farligt. Han såg mig ju igår. Under de 5 minutrarna jag satt vid trumsetet var jag nog det mesta han tänkte på, för det är klart att han måste ha varit nyfiken över hur jag spelade, det var klart att han bedömde mig.
Åsa sa att han såg ut som om han tyckte det var kul. Han flinade. Jag undrar om han hånflinade, eller... Han kanske var uppriktigt road över hur tafflig jag var. Jag kanske gjorde bort mig totalt. Men det var det värt. Verkligen. "Det svänger ju" är nog en lätt idiotisk kommentar. Kanske var han egentligen lite spydig. Men han är en så fruktansvärt söt kille. Jag är så glad över att jag faktiskt får vara någon för honom. Nu vet han precis hur dålig jag är på att spela trummor.
Visst såg han lite sådär kylig ut idag som om han inte ville se mig. Men jag tror det är som jag inbillar mig. Igår var han ju inte kylig. Han var söt och flinnade, när han gick omkring och grejade med sladdar, retades med kompisarna, och spelade små gulliga snuttar på gitarren.
Igår var jag närmare honom än jag varit nån gång tidigare. Då är det som en annan stämning, det känns inte likadant i luften som när jag är i närheten av honom i skolan. Han är overkligt verklig, men det känns naturligare, inte lika läskigt som när han är på avstånd. Och det känns helt onaturligt att glo på honom. Jag kikade bara MYCKET diskret igår. Det var väl egentligen bara just när jag kom in i rummet som vi fick ögonkontakt. Minns hans lätt nyfikna, på nåt vis igenkännande ögon tydligt.

Det har gått framåt för mig sakta. Det tog inte stopp exakt där jag trodde att det skulle göra det. Men snart så. Synd att man inte blir nöjd. Men egentligen vore det ju helt onormalt om jag VORE nöjd med mitt nuvarande läge.
Det är klart jag vill att killen ska bli min.
Tyvärr är jag chanslös.