Det skulle aldrig gå.

10 november

Tidning. Sen slöande bara. Normalt humör.

Ja, vad meningslöst allt känns. Inget i framtiden känns längtansvärt. Möjligtvis kanske jag längtar lite tills på torsdag, för då kanske det känns lite sådär skönt i luften som förra torsdan, då kanske han säger nåt till mig igen.
Men jag vill prata riktigt med honom. Han kommer aldrig att va intresserad av att prata med mig. Varför skulle han det? För övrigt skulle jag inte va intressant att prata med heller, jag skulle ju bli helt konstig, svara hyperkorthugget och psykstört. Näe, det skulle aldrig gå.
Jag måste inse det här nu.

Förhoppningsvis skaffade inte Paul nån tjej på estetfesten i fredags. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas. Allt skulle rasa inuti mig. Jag förtränger tanken som det är nu, tänker att det inte kan hända. Men det kan det ju. Bara att hoppas att det dröjer.