tisdagsöverraskning

19 november

Ganska så okej tisdag, Paul var till och med i skolan på eftermiddan. Pluggade spanska hela kvällen.

Lite trist som dessa paulfria tisdagar brukar vara, men jag orkade. Efter historian upptäckte jag att en grön jacka, exakt som Pauls, hängde där hans jacka brukar hänga. Men det måste ju va nån annans, Paul är aldrig i skolan på tisdagar, tänkte jag, och glömde saken. Tills Ingrid kom in i cafeterian där jag satt, och sa åt mig att sticka till skåpen, för han var där. Jag sa "jag tror inte på dig, men ska hursomhelst gå och hämta en bok" och så gick jag ut, och det första jag såg var en Paul som stod i korridoren med ögonen åt rätt håll. En ganska trevlig tisdagsöverraskning. Letade efter svepskäl att gå förbi honom sen, men Ingrid och Selvina skulle gå till bussen, och jag kunde stå och prata med dom och ha Paul i bakgrunden, med en vanlig skön mikrosekund som resultat. Sen rafsade jag ihop lite prylar och gick jag förbi honom upp till en studiecell, och han stod rätt vänd så det blev lite ögonkontakt igen. Han vek snabbt undan med blicken som han brukar.
Och han ger mig aldrig nåt svar på frågan om han märkt att jag gillar honom eller inte. Fast borde jag egentligen undra överhuvudtaget? Det borde va självklart att han märkt det. Men det vore så fint att veta. Och allra finast vore att veta hur han ser på mig. Näe förresten, det skulle nog göra mig knäckt att få veta det.
2 dagar tills nästa musikgården. Jag har tänkt att jag borde strunta i att gå dit nån gång, som omväxling, folk borde ju undra varför Åsas töntiga kompis kommer varje himla torsdag. Jag kommer inte att klara av att strunta i att komma dit. Det suger för mycket i mig efter att få vara där. Bli nervös av Pauls närvaro, längta efter att han ska säga nåt, spänt vända mig om så fort en person kommer in i rummet. Musikgården är ett fint ställe. Världens underbaraste spanställe.