plötsligt får jag för mig

13 december

Dagssoundtrack: In the arms of sleep / Smashing pumpkins

Tiobussen till skolan, åt mat, ryska efter kulturkvart. Det blev ingen tyska. Han såg ett kort tag på mig, sen smålog han...

Så mysigt.
Jag var helt ensam i vår lilla skåpfyrkant, och måste upp och kolla efter Ingrid på biblioteket. Sneglade över skåpraddan och såg att Paul stod lutad mot väggen därborta, så jag vågade ju knappt gå förbi där, men lyckades samla mig. Han såg när jag kom gående. Jag såg på honom och han såg på mig, ett skönt litet tag. Fruktansvärt skönt. Sen sneglade han på John som stod bredvid honom, och så flinade han tyst.
Jag gick förbi honom och halvsprang uppför trappen sen, varm och leende och oerhört välmående i mitt nervskakningstillstånd.

Ja, mysigt var det. Veckans bästa, tror jag väl. Jag är kär nu.

Han var så söt när han gav John den där flinande blicken.
Han är alltid så söt.
Jag vill stanna tiden exakt nu, när jag är så nöjd bara över att det råkar existera en kille som heter Paul, som även vet att jag existerar och inte är helt och fullt oberörd över det faktumet.
Idag gillar jag verkligen att vara kär.

Ingenting är nytt för honom, så det måste vara min känsla som tror att han verkar se lite annorlunda på mig nu denna vecka än han gjort förut. Det måste vara bara som jag känner, för varför skulle HAN ha ändrat uppfattning?
Varför ska jag alltid börja drömma så fort jag kommer på nåt att drömma om? Jag VET att jag är chanslös, har vetat det hela tiden. Men plötsligt får jag för mig att killen inte ser kallt på mig längre.