Nykomling i en skön värld

30 december

Dagssoundtrack: Disarm / Smashing pumpkins

Somnade fyra igår, brorsan höll på och mixa demo. Han for till Sundsvall på morron. Pappa väckte mig. Barnvakt pga revyn. Var ute. En till Henrik kom, så jag kunde slöa. Gjorde fiskpinnar och makaroner, hade sen spökutdrivning. Var jättekulturell och såg ringaren i notre dame, gammal svartvit stumfilm. Såg henrikvideon, sen kom pappa hem. Skrev brev. Fikade med pappa. Spelade trummor.

En helt ny värld. Jag visste ju inte att den fanns förut. Varför? Hur kunde jag gå ovetande och ändå vara nöjd med livet? Hur kunde jag växa upp i det här huset totalt blind för gitarrerna och basen, hur kunde jag missa trumsetet som stod i Nils rum i tre eller fyra år innan jag för första gången såg det?
Hur kunde jag?
Men gjort är gjort. Eller snarare ogjort är ogjort. Intresset finns nu. Jag är nykomling i en skön värld.
Igår spelade vi in en låt, jag och Nils. Det gick rätt bra faktiskt. Svinenkelt komp. Vad kul det är att spela! Har just suttit en halvtimme vid trumsetet nu. Jag har blivit så skönt avspänd i handlederna känner jag, fått en avslappnad spelstil. Det är SKÖNT att spela, det flyter. Triolinläggen jag tränar på funkar dåligt, och hi-hat-tramp är jag urusel på, men jag fattar shuffle nu, det var ju hur lätt som helst ju. Och när jag går tillbaka till gamla komp jag inte testat på länge upptäcker jag att jag kan dom mycket bättre utan att ha tränat. Rockdrums step two-videon var för lätt för mig. Efter två kollanden kan jag den utantill och klarar det mesta.
Jag kan ju nästan spela trummor nu.
Jag är trummis.
Jag är musiker.
Jag är.
Och jag kan spela versen till Smashing pumpkins disarm på gitarr.