Han och hans kompisar kanske hånskrattar

16 december

Dagssoundtrack: Mellow my mind / Neil young

Ok fm. Blä em som vanligt. Hemskt teckenspråksförhör. Pinsamt med Paul. Till Sundsvall, pappa och Nils, julklappshandel och pizza. Kul.

Idag fattar jag inte alls vad det är för nöje med att Paul vet om att jag gillar honom. Enbart jobbigt. Jag tror hela hans klass vet om det, och det känns som om dom glor dumt på mig allihopa. Tiden när jag avspänt kunde gå bort till Åsa och snacka med henne är förbi. Jag känner mig dum. Töntig. Utglodd. Bortgjord. Pinsam.
Och Paul... jag är nog lika noll komma noll för honom som jag alltid har varit. Han skäms säkert för att jag är kär i honom. Att han skulle va smickrad kan jag inte längre tro.
Vad beror det på att jag tycker så här nu? Jag har väl blivit normal igen, kanske. Och så är det mpndagseftermiddag, jag är alltid less på måndagseftermiddagar.

Inte sett Paul så mycket idag, men 3 gånger har han gått förbi mig i skåpfyrkanten. Första gången visste han nog att jag var där, han hade ett sånt där gulligt litet flin på läpparna och sneglade försiktigt åt sidan när han gick förbi. De andra gångerna såg han neutral ut, med blicken spikrakt framåt.

Han TYCKER säkert det är lite pinsamt. Vem skulle inte tycka det? Han och hans kompisar kanske hånskrattar åt mig. Hans kompisar kanske retar honom för att en sånt tönt som jag är så kär i honom. Det är ju fullt möjligt.
Han småflinar i alla fall ibland. Vad betyder det leendet?