cirka 5 ord

5 december

Dagssoundtrack: You have cum in your hair and your dick is hanging out / Palace music

Vanlig skoldag, jobbig innebandy... Musikgården, jag pratade med Paul en ytterst lång djup konversation, ej omtumlande.

NU
har jag växlat ord med Paul.
Jag sa cirka 10 ord rakt ut i luften, och han svarade med cirka 5 ord.
Jag och Åsa hade delade meningar om ifall det skulle räknas som att jag pratat med honom. Åsa tyckte absolut det, jag är mer tveksam, men okej. Det får räknas. Jag har pratat med Paul.
Känns inte alls speciellt överväldigande.
Jag är på samma pinsamhetskänningshumör som förut. Men jag har honom i skallen nu, vare sig jag vill det eller inte.

Jag närapå önskade att han skulle ha gått hem redan. Så pinsam känner jag mig alltså nu.
Så jag blev nästan nöjd när jag inte såg honom i fönstret. Stod där och var ganska osynlig. Erik såg mig till slut, log lite åt mig, och sa till Åsa.
En olycksbådande grön jacka hängde i hallen. Ja just det, olycksbådande. Just då kände jag inte alls för att träffa på honom. Men han var ju därinne där allihop var, och jag stod och kände mig döpinsam utan nånstans att ta vägen medan de öste på.
Efter ett tag sa Harry "Hörni, tjejerna vill nog spela här". Harry är en sjysst typ. John och Erik hade väl redan börjat dra sig undan, men Paul med elgitarren i famnen och Oliver vid trumsetet hade roligt. "Bara en minut till" sa Oliver, och så spelade de lite till. Det lät väldigt bra, men jag hade inte så mycket tid till att lyssna, fullt upp med att känna. Såg mest på Oliver, men en del på Paul. Han har ALDRIG förr varit så oemotståndlig som när han satt där med nerböjt huvud och drog på med gitarren. Vad jag kände för honom i det ögonblicket. Står knappt ut med att tänka på det. Det var så hisnande. Men så hårt att stå där, några meter ifrån honom, bara se på honom. I det ögonblicket ville jag bara ha honom.
"Nu har det gått en minut" sa Harry, och killarna suckade lite och lade av. Det kändes lite pinsamt att de skulle tvingas sticka bara för våran skull, som om vi hade nån himla förtur.
"Så det är tjejföreträde som gäller här alltså? Ut med killarna", sa jag.
"Ja, det är ingen hyfs alls" sa Paul och hängde upp gitarren. Så gick dom.
Det där var inget speciellt, det är bara just det lilla faktum att vi faktiskt växlat ord för första gången som får mig lite värmd. Annars var det ju liksom ingenting. Såna där smådetaljer börjar förlora sin betydelse nu. Inget känns speciellt otroligt. Dit jag vill komma kommer jag aldrig. Jag känner så solklart när jag är i närheten av honom att det blir inte mer än så här. Och då känns inte ett par ord så speciellt märkvärdiga.

Jag är som sagt på enormt pinsamhetskänningshumör, men han verkar inte vara speciellt besvärad. Fast visst tittade han ner lite onormalt mycket då när han satt och spelade. Annars verkar han ju bara helt avspänd och normal. Men han måste veta, jag är totalt övertygad om det.

Paul kan tydligen va en rätt påfrestande person. Åsa hatar honom stundtals, säger hon, för han kan va så retsam, och även John blir le ibland. Han hade till exempel hållt på och trackat John för att han sjunger dåligt, trots att han själv sjunger hyperfalskt. Ja, han kan nog va lite dryg kanske. Han är ju inte min typ, det har jag ju insett, hur hopplöst charmig han än är. Jag skulle passa med en lite blyg, söt och snäll kille. Visst är väl Paul söt och snäll, men han ligger på en totalt annan våglängd än jag gör. Det är det som gör att han aldrig kan bli min.

Imorgon, efter ett hyfsat händelserikt halvår, ska jag skriva ner mina fortsatta funderingar i en annan bok. Men mitt liv lär ligga oförändrat ett tag till, trots att jag idag pratat med Paul Moberg för första gången.