Gitarrerna på Feel the pain

15 februari

Idag fortsatte jag med mina projektfunderingar medan jag anföll Nils cd-låda. Sen gick jag till mormor, för pappa skulle ha en tjej hemma. Fikade, käkade, åt tårta.
Åkte hem till mamma. Har skrivit, sett lite på tv, läst lite med Henrik.
Oj vad detta hus lägger sig tidigt. Klockan är inte ens elva. Rätt skönt.

Jag läste ett gammalt brev från september, som jag skickat till mamma. Jag hade beskrivit alla i klassen. Lustigt! "Emil har väl inte utseendet för sig,  stammar lite och så, men sjysst och rolig kille som spelar gitarr och har bra skivor". Där låter det ju som att jag tycker han är en tönt, fast det tyckte jag ju inte, även om jag inte hade en tanke på att bli intresserad av honom.

Dagen då brevet avslutas är jag bakis efter den där roliga festarkvällen då jag drack öl och vi satt ute på gården sen, och var rätt fulla, och jag och Emil sjöng gitarrerna på Feel the pain för full hals. Jag tyckte verkligen inte han var mer än en kul kille då. Vad konstigt. II mitt inte speciellt objektiva tillstånd har jag så svårt att fatta hur någon överhuvudtaget kan undgå att se honom. Du Emil, du skulle nog vilja höra det här.

Kanske ska han få veta sen i alla fall, när det inte finns nåt att förlora längre.