en busskö är en bra forskningsanstalt

15 april

Dagssoundtrack: den där sista på brorsans demo

Ok dag, men väldigt sömnigt. Knappt sett Hans. Åt hos mormor, sen sett tv och läst.

Nu känner jag mig kär. Väldigt kär. Imorrn måste han åka samma buss som mig ner på stan. Och då ser jag till att hamna i närheten av honom i kön när bussen kommer. För då är det trångt. Då knuffas alla in i varann, tätt, tätt. Jag vill vara nära honom. Jag vet nämligen inte om han är en utomjording eller vanlig människa, så jag måste testa om han sänder ut nån farlig strålning om man snuddar vid honom. Eller bränns han kanske? Jag skulle kunna tänka mig nånting åt det hållet. En busskö är en bra forskningsanstalt.
Men det blir väl säkert så att han råkar åka med bussen som går en kvart senare eller tidigare. Säkert. Och då åker jag ju ner i onödan.

Jag ska nog berätta om honom för Susanne, som verkar bo åt samma håll som honom. För jag vill att hon ska veta, så att jag kan få lite allmänna informationer om honom, ifall hon nu skulle gått på samma skola och råka känna honom. Varför vill man ha dessa informationer? Man har ju ingen nytta av dom. Men man tror väl att man har mer rätt att vara småkär i nån när man vet lite fakta om honom.

Hans ögon. Gick förbi honom till tyskan i morse. Fast han var inne i skåpfyrkanten. Stod lutad mot skåpet, hade en blå skjorta på sig. När jag gick förbi var skåpet i vägen, bara hans ögon syntes. Och de är fina. Jag kunde inte tänka på så mycket annat uppe på tyskan.