en jobbig gloende usch

16 april

Dagssoundtrack: Jack names the planet / Ash

Blägympa. Nk-provet blev bara G. Bra lunchrast. Blä samhällskunskap. Normal data. Blä busstur på stan. Men ikväll har allt varit bra. Kär!

Den här tisdan blev inte så bra som tisdagar brukar. Det berodde på omständigheter och inte på mitt humör som varit hyfsat. Naturkunskapsprovet som gick skitbra blev bara ett G. Vad gick fel? På gympan var det skittråkigt. På samhällen hade jag ingen att jobba med (men gick emot mina principer och jobbade med Johanna som nog velat vara själv).
Fick springa till bussen. Men han var inte med. Fick gå på stan och ha det tråkigt. Trista omständigheter. Men lunchrasten var bra. Han hade samma som mig idag. Inget gloläge i och för sig, men att se honom var bra det. Sen satt vi på normalplatsen vid godisautomaten. Så kommer han och några till och ska ringa och strula. Telefonen ligger inte långt därifrån, så jag kunde kolla på honom ordentligt där, han stod och väntade väldigt länge. Men avståndet var ändå aningen för långt av två skäl. Dels var det Ville och Anders han stod och pratade med, killar som jag känner något, och eftersom de var inom samma synfält skulle de ju kunna tro att det var dem jag kollade på. Ganska fel. Andra felet - jag kunde inte vara 100%igt säker på om han såg att jag kollade på honom, om vi hade ögonkontakt. Men det kändes så, ett antal gånger.
Vad jag känner mig kär.

Hur mycket ögonkontakt behövs det för att han också ska upptäcka den? Han har inte gjort det. Eller så har han det, och vill kolla åt mitt håll ibland för att han är lite nyfiken och vill bli säker på att jag faktiskt kollar på honom. Och när han blir säker kan han ju börja titta bort och hata mig.
Men nej. Aldrig att han har upptäckt mig. Jag har ju bara sett honom sådär 2 gånger i veckan. korta stunder. Han känner nog inte igen mig.
Så han behöver inte tycka att jag är en jobbig gloende usch. Bra? Nej. Jag vill bli avslöjad.

Egentligen var jag på lite dåligt humör när jag kom hem, men efter en kvart med trummorna var allt bara bra. Att de kunde va så kul!

Dödligt kär. Kan ordet kär definieras så här: "uppfylld i hjärnan av endast en person, vid gott humör, och med en skön krypande nervositet i hela kroppen".
Då är jag dödligt kär.
Men jag gillar ju inte ordet kär. För allvarligt när man pratar om killar i skolan man knappt vet vad dom heter.
Men om det bara är så?
Om man bara är dödligt kär, just för tillfället, just för dagen, för sekunden? Kan man hjälpa det på annat sätt än genom att säga "nej, jag är inte kär. Man blir inte kär i såna man inte känner"?

Suckande tunga andetag, tunga av det spända och ljuvliga i magen, tunga av alla psykespåfrestande underbara tankar på honom. Jag andas tungt. Och tänker på honom i sin blåa skjorta med den mörkblå tröjan under. Ser honom framför mig.
Jag älskar att vara kär. Men när ska jag börja sörja honom?