Då kände jag bara för att krypa intill honom

8 oktober

Blev helt överglad idag när Anders ringde och sa "Äh, Rickard svarar inte, vi kan säkert inte spela, har du lust att komma hit i stället?" Med ett brett leende kokade jag min potatis och åt, och stack till Anders. Men sen kände jag mig väl ändå inte sådär förälskad direkt. Var helt nöjd med att vara Anders kompis som låg på hans golv och åt mandlar eller lekte med ett ljus medan han spelade en massa bra minidiscar för mig.

Sen kom vi in på lite grundligare prat, och nu kändes det bra mycket bättre än senast, han lyssnade på mig, babblade inte bara iväg, och det var givande snack. När han började bli trött och lade sig på sängen, tog av sina glasögon och blev sötare, då kände jag bara för att krypa intill honom. Men det gjorde jag inte, jag gick hem såklart. Och kände mig rätt kär, men på nåt nästan olyckligt sätt. För jag fungerar tydligen så. Nu VILL jag ha honom, då blir jag tvärsäker på att han inte vill ha mig. Skulle aldrig våga ta nåt steg.