Mesig blev jag inte förrän på slutet

25 oktober

Vaknade med LITE halvångest. Sen var jag ändå inte jättenervös när jag travade iväg i blåsten. Fick ett halvt äpple. Pratade. Försökte förklara varför jag tyckte han betett sig illa. Kändes i början av samtalet som att jag hade lite övertag, för han tyckte det var jobbigt som det såg ut, såg mig inte i ögonen. Men han tog inte åt sig precis. Han kommer att göra lika nästa gång, även om han kanske fattar att det är fel mot andra, den självupptagna människan.

Det handlar om av eller på, att han vänder sig mot nån eller från nån, att det måste kännas TOTALRÄTT eller så får det vara, säger han. Och att nu har han bestämt sig för att isolera sig och känna efter vad han vill. Och även om han vet hur han funkar har han en drivkraft, ett starkt sökande, trots alla gånger relationer skitit sig, en strävan att försöka igen och igen. Så är det med Anders. Och att han inte ens kunde avsluta det utan bara smet sådär är ren feghet, och DET insåg han nog åtminstone.

Mm, det känns som att jag sa rätt bra vad jag tyckte, och mesig blev jag inte förrän på slutet, men då fattar jag inte vad jag höll på med. Antagligen fällde han mig en aning när han såg mig i ögonen och sa att han gillat att träffa mig, att det har betytt mycket. Jag sa "jag gillar dig". Han sa "jag tycker du är bra, också.". Lite småprat. Ett nytt försök, upprepande av det jag sagt om att han i alla fall ska tänka på att det går att bete sig bättre. Han höll med. Sen fick jag en kram i dörren. Och jag gick ut, lättad, lite less över att jag "tappade" där op skutet, att jag borde markerat att jag var arg i stället. Men glad över att han inte tryckt ner mig. Glad över att han inte försökte få det till att jag känt fel när det känsts nära och betydelsefullt mellan oss.

Förvånad över att det just "tagit slut" med en kille jag aldrig ens kysst... Det var ändå ingen tvekan att vi haft en relation... Skumt, men på nåt sätt lite häftigt. Att man kan komma nära mentalt utan det fysiska. Och känna sig precis lika sviken. Men jag känner att jag mår rätt bra nu. Nån jättekris kanske inte behövdes, om jag har tur.