25 mars

Gissa hur det blev med kemiprovet? Skit! Gissa varför? Jo jag hade inte tränat ett skit, och skulle träna hela rasten. Det borde ha räckt, men det var bara det att jag såg den gula bilen i fönstret just när jag hämtat boken i skåpet. Ingenting gick in! Läste utan att läsa, tänkte bara på han som for förbi skolan nyss. Nej, det gick bara inte, helt enkelt. Ikväll ska jag på hajk. Anglingshajk. Undrar om det är kul. Min fortsatta berättelse om praoveckan:

Jag skulle just gå upp med reklambunten när en postbil kom svängande runt hörnet. Min hjärna kopplade inte vem det var. Här var det ju Bengt som körde, men den enda gula bilen... Längre hann jag inte, han satte upp några fingrar från ratten, och först då förstod jag att det var ju faktiskt han. Hjärtat tickade lite fortare än normalt. Jag var strax klar med reklamen och skulle gå in igen. Dörren öppnades av Han, och jag hoppade till litegrann. Han mumlade hej, jag mumlade något tillbaka.
-Äre kallt? frågade han.
-Ja, sa jag (fast det var nog inget vidare kallt, men så långt tänkte jag inte då. Sen gick han, och jag tänkte samma som förr, jag FÅR inte bli kär i han. ÄR inte kär i han. Tror jag.

Jag väntade. Hoppades att han skulle komma när jag höll på stämpla brev. Ville visa honom att jag faktiskt gjorde lite annan nytta än att stå och glo. Plötsligt var han bara där... Ja, alla var där, och jag hade väl just gått och tömt lådan tror jag. Jag satte igång och stämplade brev, men såg då och då bort mot honom, som höll på med reklambuntarna. Och så möttes våra ögon. Hans blick på väg åt ett håll, min blick inte på väg nånstans, men vek ändå fort av. Fast jag egentligen skulle vilja stanna kvar i hans ögon för alltid. För mig var det där lilla ögonblicket så tydligt, minns det så väl. Men han märkte det väl inte ens... Jag blev alldeles varm. Jag var klar med brevsorteringen nu tyvärr, och tvingades gå ut ur det rum han befann sig i. Fick sitta i kassan och stämpla på 9201 eller vad det nu var, på massvis av granskningskuvert eller vad det nu var. Hela tiden dunkade mitt hjärta fort. Ibland kom Han ut och satte sig på Bengtstolen, höll på med nåt. Jag kunde i lugn och ro sitta och titta på hans nacke, för min stol var ju riktad så. Då och då hörde jag hans röst, som fick mig att bli varm, hans lugna, mjuka, smått skämtiga ton. Hela tiden tänkte jag: Bara en dag kvar nu.

När jag vaknade på fredagsmorgonen var klockan bara fem. Kände direkt att något var fel. En halvtimme låg jag och plåpades och mådde illa... Gick upp. Kunde inte äta frukost, sprang på toa. Ja det stod snart klart för mig - jag kunde inte åka! Och det var sista dagen. Min sista dag att vara i hans närhet.
Den som trodde att jag hade det lugnt och skönt därhemma trodde fel. Det var hemskt! Nu var hela mitt liv förstört kändes det som. Och för första (men absolut inte sista) gången i mitt liv satte jag mig ner och väntade på postbilen. Inte posten, bara postbilen. Den kom. Där satt han med den vinröda jackan och den svarta mössan. Söt. Ursöt. Klev ur bilen hos Karlssons. Tittade förvirrat på marken, hade kanske tappat nåt. Så åkte han. Fast jag önskat att han stannat, stannat, stannat i en evighet. Men han åkte. Ut ut mitt liv. Trodde jag då alltså.