24 mars

24 mars

Undrar om det håller på att svalna lite nu. Ja, alltså, jag menar inte så, menar bara att det var längesen jag såg han. Det är en liten lucka just nu. Jag längtar efter att få se honom. Och samtididigt är jag lite nervös. Men längtan har övertaget. Fast ibland känns det så konstigt. Som om all kärlek är en dröm, jag kan inte fatta varför jag älskar honom. Och är inte säker på om jag gör det. Men det gör jag ju. Skitmycket. Men han känns så overklig, som om han är nån jag hittat på i min fantasi.

Nu är jag sen länge hemma från skolan och har ändå ingen brinnande lust att skriva… What´s going on? Hoppas jag inte håller på att sluta va kär i honom bara. Om en vecka har vi lov. Men! Han kommer nog varken på fredan eller måndan. SKITHELGDAGAR!
OCH… HUR SKA JAG KLARA ATT VÄNTA TILL SOMMARLOVET???
Fast kanske det händer nåt innan dess. Jag kanske hux flux slutar älska han. Men det hoppas jag verkligen inte.

Ikväll ska jag somna tidigt, såå trött. Det kliar i ögona. påskris. Fy sjutton vad hemskt det blir när uteknopparna spricker.

Det är en sak som är dum. Det finns inte en enda bok om sån här kärlek. Inte vad jag sett. Så då måste jag väl skriva en själv då. Men det kan jag ju inte! Kan ju inte hålla på och skriva en massa som är sant om annat folk ska läsa det. Fy vad dumt. Men om jag ändrar lite:
Vad sägs om det här:

-Ja han kommer väl när som helst, sa pappa till mamma.
-Vem då, frågade jag.
-Janne, vi ska snacka lite om jobbet.
Janne. Han hade jag nog aldrig träffat. En av pappas kontorsgubbar.
Jag hade nästan ätit upp när det ringde på dörren. In kom Janne. När jag väntat mig en flintgubbe med glasögon kom i stället en ung kille, han såg himla bra ut.
…

Sådär skulle det kunna fortsätta. Mesigt tycker jag. Skulle bli mycket bättre, mer verklighetstroget, om jag bara skrev rakt av, så här:

Just när jag skulle känna på den första dörren igen, öppnades den av en tant. Hon såg snäll ut. Jag klev in, hon sa att det var Bengt som skulle ansvara för mig. Det var en gubbe. Han visade mig litegrann.
-Ingvar känner du kanske igen, han kör väl där du bor…
-Ja, Halmvägen, där… sa han, en kille som satt till höger. Jag kände inte igen honom. Däremot kände jag. HAN. Han var snygg. Ja, sådär så att man vet att han kommer jag att bli nervös för, rodna för, o.s.v. Men så mycket mer kände jag inte. Inte DÅ.

Ja du, nu vet jag inte hur jag skulle ha fortsatt. Om jag hade skrivit en sån här bok alltså. Fast lika så bra att jag inte gjort det. USEL BÖRJAN. Nej skit, det blir nog ingen bok för mig.