Och sen kan vi gå på tusen sjyssta vårpromenader

16 mars

Hm... Insikt igen, ny handlingsplan? Om jag blir helt svartsjuk av tanken på att Kalles bästa killkompis kanske ska flytta in, vad kan man dra för slutsatser (förutom att jag är ett psykfall)? Jag är så osäker på våran kompisrelation, det är den jag måste få trygg. Om jag märker att vi hänger, har kul och betyder saker för varann UTAN några kär-grejer med i bilden - då skulle det ju bli så mycket lättare också att palla tanken på att han träffar nån tjej. Jag har nog inte tänkt på vilket kompisvärde han har för mig, och att det är osäkerheten där som gör saker jobbiga.

(senare)
Hur funkar jag egentligen? Bearbetade de där tankarna medan jag och Tuva-Li var och hörde Gudrun Schyman och Maud Lindström (Båda helt grymma!) och kom sen fram till att allt är ju helt lugnt, det är ju kompis med honom jag vill vara, och jag vet ju att jag är det. Nu ikväll satt vi och laddade karaokelåtar, och det kändes lugnt och BRA, inte tråkigt. Det behöver inte vara tomt och jobbigt för att det inte finns "nåt mer" i luften, vi har vår kontakt, vi har kul och mår skitbra i varandras sällskap, och det är ju DET jag gillar och gillat hela tiden, vad skulle det annars vara?

Nu är frågan bara, ska jag ta upp det ändå, nu, innan jag plötsligt ändrar mig igen och får nån jobbig kärkänsla? Ska jag låta det släppas och sen kunna fokusera på att uppskatta min kompis, innan jag får för mig att kanske ändå... och är tillbaks i skiten. För så lär det ju bli, det tar inte slut med bara tankekraft. Hm. Kanske är det nu jag borde. När jag kan visa att det är nåt skönt att få överstökat, inte någon hoppfull kärleksförklaring jag vill ska leda nånstans...

Och sen kan vi gå på tusen sjyssta vårpromenader med hans hund och ha så trevligt som vi alltid haft, VAD skulle bli tråkigt med det? Hur har jag egentligen tänkt?