Bytte telefonnummer med Victor

3 februari

Snälla, lägg av.
Tänkte gå på en konsert alldeles själv. Men så skulle visst Lisa, Emma och Margaret dit, stötte på dom på Laugavegur. Vi mötte upp en söt och sjysst tysk som hette Nicholas, och så gick vi till Vídalin, sjysst ställe, dit så småningom några till kom också, t.ex. han som lockat dit alla de där, kanadensaren Victor.

Tog en öl, pratade, hade trevligt. Victor är musiknörd, och sjysst. Konserten var riktigt bra och trevlig. Sen stack jag hemåt rätt snart, men bytte telefonnummer med Victor, så att jag kan låna Godspeed-skivor av honom. Och gå på den konserten sen när de kommer hit. Med honom.

Varför ska jag vara så här? Inte ens när jag har pojkvän klarar jag tydligen av att tänka på ny trevlig manlig bekantskap som bara kompis. Jag menar, det är väl sjysst att ha lärt känna en musiknörd, har jag inte gått och väntat på det? Ha nån att gå på spelningar med.

Jag har för mycket i mig. Vet inte om det är så mycket att göra åt det. Bara försöka tänka så mycket det går med bara skallen, antagligen. Helt enkelt är jag en sån olidligt lättförälskad människa. Jag kommer att få jobbigt med det.