Han grät i luren

28 januari

Skum dag. Hade lektion elva, men sov oroligt och låg vaken från sju, med malande tankar om Thomas, mailet jag tänkte skriva, hans reaktioner, risken att det skulle ta slut nu, och allt hemskt det skulle innebära.

Gick upp. Mådde illa. Fick knappt i mig den klibbiga gröten. På föreläsningen fattade jag nästan allt, så länge jag kunde koncentrerar mig, men hade inte så mycket sån förmåga. Skrev mitt mail. Kändes skönt. Men om jag skrev det rätt vet jag inte. Gick genom stan hem i solskenet. Thomas ringde. Vi pratade länge. Han grät i luren. Så småningom kändes det bättre och vi lade på.

Jag gick ut på en promenad. Såg på tecknad film för att försöka se nån med våld i till uppsatsen. Käkade. Fick min skiva med posten, den som Thomas gjort så fint omslag på. Började på nästa brev till Thomas. Började bli orolig igen. Skickade ett sms, fick inget svar.

Han har skakat om mig. Jag känner betydligt mer längtan och saknad nu än för några dagar sen, för att det inte är så självklart nu, för att han mår så dåligt och för att jag inte klarar de krav han ställer, för att jag är för egoistisk för det här förhållandet egentligen. För kass på att uppoffra. Ovillig till det Men jag vill ju inte förlora honom heller!

Jag är helt uppi honom nu. Men det som jag absolut minst förstår mig på hos mig själv är hur jag njuter av det här på nåt sjukt plan. Jag frossar i smärtan, vemodet. Som om det är uppfriskande att känna nåt, ha nåt att tänka på. Jag är rätt konstig. Eller för mycket popmusik kanske.