Skumt att jag känner så här

4 februari

Var går gränsen för otrohet? Vid att man blir besviken av att få ett sms från sin pojkvän i stället för nån annan...

På nåt sätt känns det så. Självklart kan jag inte rå för hur knäpp jag är och hur jag förstorar upp saker. Vad jag KÄNNER går inte att rå för, vad jag gör är en annan sak, men vad talar för att det skulle hända nåt, att jag skulle förlora kontrollen, och att det överhuvudtaget skulle finnas nån risksituation att hamna i? Det är bara att släppa.

Men ändå känns det skumt att jag känner så här, och det känns som att skulle det fortsätta skulle jag bli påkommen, jag skulle inte kunna vara ärlig annars. Jag var oärlig redan idag. Chattade med Thomas, skrev att jag pratat med en musiknörd igår, och han undrade vad det var för nån, och jag skrev naturligtvis inte "extremt trevlig kille som jag längtar efter att träffa igen" utan "nån kanadensare, inte så mycket koll, vi pratade ju bara musik".
Kan jag inte snart lägga ner detta jag känner så kommer Thomas garanterat ändå märka att det är nåt, och han kommer att få mig att säga vad det är, och så blir det en totalonödig kris bara för att jag är sån här.

Hur fruktlöst det än alltid brukat vara är det en del av mig som totalälskar att vara förälskad. Det har ju hela tiden varit så. Men det innebär ju inte att jag gör nånting annat än kanske tänker lite på människan. Skulle Thomas godta detta och ta det lugnt? Nä, verkligen inte. Jag hade ju inte heller gjort det. Han skulle känna sig betydelselös och ouppskattad, han skulle bli totalnervös över vad jag gjorde i varje sekund. Fullt berättigat. Så att öppna sig finns det ingen mening i. Jag grubblar förmodligen bara för mycket nu också, antagligen är det en knäpp som snart lägger sig. Lite konstiga hormoner bara. Och då finns det ju inga alls problem här.