Less på ensamheten

15 februari

Är bara så less på allt. Så förtvivlat less på ensamheten, bristen på människor som gör anspråk på min tid, min ofungerande dator, min gitarr som distar sig som en trasig elgitarr och min förmåga att bara göra den mer och mer ostämd ju mer jag försöker skruva, min förbannade helg som kommer att bli som alla andra, Maria som är i stan men utan tid att träffa mig, feministgruppen som bara känns jobbig, kamratgruppen som jag bara skäms mer och mer över, insikten att det inte finns nån chans för mig att skaffa fler vänner nu i vår än jag redan har. Och bland de vännerna finns inte en enda sån som jag behöver, nån som FINNS DÄR och ringer till mig när nåt kul kan hittas på.

Vad är det för fel?

Jag har gamla kompisar och brorsa i denna stad, jag läser på universitetet, engagerar mig i grejer, är hyfsat öppen och kontaktsökande, bor i korridor, vad är det för fel? Varför ser det ut som det gör? Hur ska tiden kunna ordna till det, om ingenting ändå hänt på flera månader? Jag har utvecklats, det har jag ju märkt. Men umgänget står helt still.

Tråkig pragmatiklektion. Var nervös och pratade bara mycket lite med Tom. Sen på rasten satt han med de två tjejerna. Jag blev skitless över det förstås, är man löjlig så är man. Dålig klassrumskoncentration sittande bakom honom. Börjat vilja ha honom. Jobbigt. Inte för att jag tror att det är kört eller så, men det går åt så mycket energi åt att hela tiden tänka HALLÅ  HÄR ÄR JAG SE PÅ MIG PRATA MED MIG. Och när han så vänder sig om och gör det, då säger jag bara "uum".

Fixade kopiering, jag och Jenny. Köpte en riktig micksladd. Åt mat. Lät skit när jag spelade in. Tänkte stämma gitarren sen, men när jag inte klarade av det så klarade jag inte av nåt alls mer annat än att slänga mig på sängen, gråta lite och skriva av mig skiten.